måndag 1 december 2008

Gränsvakt

Idag kändes det värt besväret att gå till terapin. Vi har nog rensat luften lite, jag känner mig mer bekväm. Kopplade äntligen ihop hur min egen självkritik kan få mig att läsa in kritik från omvärlden i småsaker, en blick, ett ordval, egentligen från alla utom möjligen Mannen, för honom känner jag mig trygg med. Plötsligt känner jag tydligt hur mycket jag betraktat min psykolog (kanske ska jag kalla honom Psyko H hehe) som en motståndare, vilket som jag kanske sagt tidigare inte har så mycket med honom som person att göra utan hans yrkesroll. Och han sa att han ibland nog varit för angelägen om att förändra mig för att låta mig ta tillräckligt med plats. Överhuvudtaget så tycker jag han har skött min misstro ganska bra, inte viftat bort det eller försökt ge mig dåligt samvete. Sånt jag förväntar mig att bli bemött med, gamla spöken.

Han pratade om att jag har stor integritet, även mitt i kriser, och trodde att även fast det ibland yttrar sig i att jag inte släpper de som ska hjälpa mig in på livet så har det på något sätt varit bra för mig. Jag har aldrig helt givit upp självförsvaret. Reagerade lite på ordvalet för Dr B har också pratat om min stora integritet. Märkligt att höra att man kan bli uppfattad så, svårt att se själv. Jag måste tänka mer på det för att veta vad jag tycker.

Skrev ett lite tufft mail till A. Hon skrev för flera dagar sen att jag var en av de mycket få som verkligen bryr sig om henne, till skillnad från vissa andra vänner, m.m. Ja det låter väl inte så farligt, men andan i mailet var krävande desperat på något sätt, att jag måste ställa upp för henne nu när hon förlorat flera andra runt omkring sig. Och jag känner att jag måste dra en gräns för jag orkar faktiskt inte. Varenda (och jag menar bokstavligen varenda) samtal med henne handlar om att hon tar livet av sig om hon inte får den hjälp hon vill ha, hon har svårt att hitta en terapeut som hon kan känna förtroende för. Det är ingen tvekan om att hon har det jobbigt, och hon har en mycket traumatisk bakgrund som hon inte har fått någon vidare hjälp med inom vården hittills. Men jag kan inte hjälpa, mer än att lyssna ibland, och även det finns det en gräns för eftersom jag inte orkar höra på självmordssnack hur mycket som helst. Det rör upp för mycket egna minnen. Jaja, jag skrev att jag tycker om henne, att hon har en speciell plats i mitt hjärta, men att hon inte ska förlita sig på mig för jag är ofta ganska självisk nuförtiden och orkar inte alltid lyssna varken på henne eller andra. Får väl se vad hon svarar. Fast ärligt talat känner jag mig lite distanserad. Jag hoppas förstås att hon inte tar illa upp, men gör hon det så överlever jag.

Nu ska jag äta pepparkakor framför Cityakuten. Upp tidigt imorgon och ta blodprov, det var 11 olika prover den här gången, det blir en massa rör, tur att man äter järntillskott!

3 kommentarer:

  1. Hallå! Dom kan väl inte ta allt ditt blod heller. Du blir ju alldeles urvattnad på det viset. :-)

    SvaraRadera
  2. Usch ja, kommer snart vara så blek att jag misstas för en vampyr. ;)

    SvaraRadera
  3. Strongt av dig att vara så ärlig mot din vän. Det är bättre att säga att man inte orkar än att ge dubbla budskap och att dom sen står där besvikna och känner sig övergivna. Hoppas hon tar din ärlighet på rätt sätt men kom ihåg att skulle hon ta det på "fel" sätt så är inte det ditt ansvar. Hon hade säkert gjort likadant i ditt läge.
    Hoppas på det bästa.
    Kram

    SvaraRadera