Hallå

Det var tydligen läge att ge ifrån sig ett litet livstecken. Har åkt ner i en påtaglig depp efter flygturen i Stockholm, same shit as always. I några dagar kände jag mig fullkomligt uttömd på energi. Bodde mest i sängen. Träffade Syster M i måndags och hon pratade om vikten av att aktivera sig, gå ut och gå, träffa vänner, göra något roligt. Jo, jag vet att det är jättebra när man är deprimerad. Men när man är så avstängd att man inte ens fixar att fatta ett enkelt beslut om vad man ska ha på mackan så blir det platt pannkaka. Idag är jag åtminstone inte så apatisk utan mer hispigt deppig, berättar om knäppa och lustiga saker jag har läst för att hålla ångesten borta.

Syster M frågade vad vi måste vara uppmärksamma på, jag sa om jag utvecklar seriösa självmordsplaner eller självskadar allvarligt så är det varningstecken, men i dagsläget finns inget sånt och jag väljer att vänta ut det här.

Värdering

Lite småinslag av paranoia i morse under trippen till Vampyrcentralen. Sömnbrist antagligen. Tog Stesolid när jag kom hem och slocknade någon timme. Har lullat runt lite avstängd resten av dagen, tankarna saktar ner lite och jag hittar inte på något bus. När jag var nere på stan ringde Dr C med den goda nyheten att valproatvärdet äntligen ligger bra och sköldkörtelvärdena är på väg att normaliseras. Även om jag är ur slag för tillfället så ska vi inte krångla mer med medicinerna just nu utan låta allt sätta sig, om jag inte blir akut jättedålig. Min magkänsla är att det värsta snart kommer att gå över.

Fixade t.o.m. att hänga med och handla fyra kassar på Willys. Stötte på en gammal brukare som Mannen jobbat hos, hon blir så glad när han dyker upp, gullig tjej. Får väl slänga in lite potatis och lax i ugnen nu snart. Hoppas det inte är något jättespännande på tv ikväll för jag kommer nog inte orka intressera mig.

Nedsläckning

Sovit dåligt igen, fördelen är att jag var vaken långt före väckarklockan. Skulle iväg och lämna blodprov. Det har varit lite snurrigt i skallen så här på morgonen, så efter en frukost på risgrynsgröt och ett djupdyk i stesolidburken ska jag nu försöka få lite vila.

Hållfasthet

Plötsligt efter några enormt sömniga dygn kom en halvt sömnlös natt. Tankarna är fortfarande åt det deprimerade hållet dock, en dum kombination.

Men jag har Mannen. Tappar bort ibland hur mycket han kan stötta mig bara jag släpper in honom i mitt huvud. Han får mig alltid att skratta även åt sjuka saker. Höll mig hårt igår och hjälpte mig skrämma spökena lite på flykten.

Grönt

Kom ut på promenaden. Gick bort till Maxi och köpte risgrynsgröt och kanel, och lite sallad som jag senare åt på en bänk nere vid ån. Fick i mig det mesta av maten. Men den fina utsikten var verkligen bortkastad på mig idag. Allt såg liksom platt ut, tvådimensionellt. Jag tänkte "fy fan vad träd är fula, och gräsgrönt är riktigt äckligt" och menade det. Samtidigt fattar jag att jag nog inte tänker riktigt normalt.

Usch, jag vill bara sova.

Soppa

**** spoiler: en jävla massa gnäll, läs på egen risk


Det milda men ganska ihållande illamåendet i magen har gjort att jag gått ner två kg sedan i onsdags. Hurra, tänk vilka väsentligheter man har att glädja sig åt. Bara femton kvar då. Nej, jag skämtar, jag är ointresserad av viktfrågor nu, undrar mer över exakt hur smärttålig jag är nuförtiden och om det är något att utmana, vilket det naturligtvis inte är, är du knäpp eller, S? Javisstja, det är du ju...

Tog mig ut på promenaden igår, längs ån, ner till stan. Köpte bananer och varma koppen på Ica. Kolla i affärer verkade helt poänglöst, så jag tog andra vägen hem. Solsken och kall vind, men jag var beredd med jacka och sjal. Mannen jobbade en stund, jag satte på "Hundraåringen" när jag kom hem, han hade sett den redan häromkvällen. Skrattade ett par gånger. Mannen kom hem och gjorde mig sällskap i soffan den sista biten. Han är min klippa. Alltid, men kanske lite extra när det är som nu.

Bra saker:

• vår Volvo årsmodell 1988 gick igenom besiktningen utan problem
• Mannen har redan skickat in deklarationen, trots att det var bilagor och grejer som skulle med, vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men om man vet hur han hatar pappersarbete så är det faktiskt jäkligt bra gjort! (Han är inte på något sätt inkompetent, han har haft flera kvalificerade administrativa jobb, men det är tydligen egna papper som skapar motstånd. Kanske som att jag som jobbat en hel del som städerska inte alls gillar att städa hemma...)
• av min svägerska fick jag en fin rymdbok och en påse "astronautmat" som matchar min mest älskade barndomspryl, Månlandningsmuggen, i bokhyllan

Borde hålla mig aktiv och hålla tankarna borta, men jag är så vansinnigt trött. Sover mycket, men oroligt, vilda drömmar. Träffa folk går bort helt. Jag orkar inte vara empatisk och lyssnande, jag vill inte vara för tydlig med hur jag mår (annat än här i bloggen, som är frivillig att läsa och frivillig att kommentera, och de flesta jag känner irl inte läser). Så... det blir mycket skräp-tv och skräp-googling. Musiken är platt och död. Jag provade nyss Kents senaste album men det var en grå massa. Och jag vet att jag borde aktivera mig och tänka positivt och inte gräva ner mig, men jag ORKAR inte. Och jag vet mycket väl att jag låter som en bortskämd unge. Och det är hur pinsamt som helst, men inte ens det orkar jag göra något åt.

Det enda som rör sig i mitt huvud med kraft och färg är sånt som jag har lärt mig inte ska delas för mycket med andra, det kan skrämma och trigga och anses osunt. Vissa saker får man helt enkelt ta hand om själv.

Kantstött

Sov ganska länge på eftermiddagen. Förutom att vara fysiskt trött vill jag inte riktigt vara vaken med mina tradiga, utnötta tankar.

Jag har åtminstone tvättat tre maskiner och har satt in mat i ugnen. Om jag gör någon nytta, om än ack så liten, känner jag mig lite bättre.

Ska se om jag kan göra en bloggrunda imorgon och se vad ni har haft för er, det blir som det blir.

Rekyl

Vi kom hem tisdag kväll. Sedan sov jag 13 timmar och vaknade med en själ som en dammråtta. Det gamla vanliga. Händer alltid, kommer alltid som en chock.

Det tristaste är att även om jag intellektuellt har tillgång till minnena från Stockholmsresan så är känslan inte tillgänglig längre. Det där "tänk tillbaka och minns hur roligt det var" finns inte på riktigt.

Jag är så trött i kroppen också. Träffade Syster M igår, det tar 35 minuter att gå dit, på hemvägen kändes det plötsligt som att jag inte skulle orka ta ett steg till. Inte. Ett. Steg. Till. Det gjorde jag förstås, med ansträngning, men att tänka att två dagar tidigare hade jag gått i 2,5 timmar utan trötthetskänsla. Jag vänjer mig inte riktigt.

Mycket gråt i halsen. Två vänner hörde av sig men jag vill inte/orkar inte träffa någon. Är knappt ens trevlig mot Mannen. Jag försöker som vanligt hålla uppe en mask när jag möter ex. grannen, och ville inte låta alltför eländig när jag pratade med Syster M, eller med Dr C när han ringde (måste höja Ergenylen igen, blodprovet fortfarande för lågt). Till en viss gräns kan jag låta så där samlad och sammanhängande. Skärpa mig. Låta bli att peka på de svarta jättebläckfisktentaklerna som försöker bryta genom dörren på min lilla ubåt.

Familjeband

Utövandet av extrem viljestyrka lade jag ner och sedan shoppade jag glatt. :) Dessutom promenerade jag genom Gamla Stan, förbi slottet. Funderade en sekund på att gå in på Livrustkammaren men det var rätt mycket turister och att krypa in i mörkret inomhus lockade inte helt. I Kungsträdgården var det tydligen dansuppvisning, från scenen efterlystes Sollentuna folkdansgille som verkade ha gått vilse. Jag satt en lång stund på trappan vid Sergels Torg. Gräsligt, gräsligt ful miljö, men det är Stockholm.

När jag kom åter till hotellet satt Mannen där och pustade ut efter fotbollsmatchen (som barnbarnen spelat alltså. :) ) Men kidsen var bara hemma en stund, hoppade lite hoppstylta och så,  sedan cyklade de och deras mamma över till oss och så gick vi och fikade. Därpå var det dags för Mannen och jag att hoppa på bussen till stan, för vi skulle äta middag med Mannen äldsta son med ny flickvän. Vilket tempo va!

Att Mannens son är trevlig visste jag förstås, flickvännen visade sig också vara jättemysig så vi hade det helkul.

Mannen trugade i mig sömntabletter så jag har sovit lite mer i natt och går på en lägre växel idag. Väntar på att höra av min svägerska, vi ska ses någon gång idag och förhoppningsvis min bror också. Mannen är ute på ytterligare en heldag, denna gång följer han med tvillingarna i skolan. Han lär somna ovaggad ikväll.  :)

Det är så underbart att ha energi, att orka saker som "vanligt folk ".

Sol!!

Fortsatt guldväder! Gårdagen fick morgontrötta Mannen sova lite extra efter frukost, medan jag drog en shoppingrepa som resulterade i noll påsar eftersom jag utövade *extrem*  självkontroll.

Därefter ut på Värmdö där barnbarnens farfar och farmor har ett fint gammalt trähus vid vattnet med lekvänlig trädgård.  Det blev fika i solen och några omgångar kubb. Senare hem till barnbarnen för middag. Jag och Mannen skulle ta bussen, och då ville ungarna åka med oss, de åker mest bil så buss är tydligen jättekul. Grabbarna är nyss fyllda 8 år, tvillingar, och börjar kunna läsa riktigt bra så det blev mycket tydande av skyltar.

Middagen grillades på elgrill på balkongen och var hur god som helst, och sällskapet förstklassigt. Lite levande charader på det :)

Bussen tillbaka till hotellet var proppfull med ungar runt 16-20 som skulle in till stan och festa. Klassiska scener som tjejen som rabblar personnumret på sitt gissningsvis fejkade id, vissa saker har inte ändrats sen ens egen tid... ;)

Nu har Mannen dragit iväg på pojkfotboll och jag ska ställa kosan in mot centrum. Skönt att vi inte måste åka hem idag.