Drömläge

Drömde. Skulle få ect i någon sorts militärförläggning. Vaknade dränkt i svett. Seroquel ger mig livliga drömmar, även om de oftast inte slår över i mardrömmar så jag står ut.

Gråmulet, och det blir knappast någon brasa för oss. Nöjer oss med god mat, har inte bestämt vad.

En aning trött är jag fortfarande men någon depp blir det inte.

Återkomst

Efter ytterligare en tolvtimmarssömn börjar jag öppna mig som en vitsippa mot solen. Träffade Syster C, en halvtimma räcker, jag orkar inte riktigt mer, men vi enades om att det går rätt bra ändå, även om jag blir trött av mina äventyr. Jag suktade efter knivar under resan, men det har lösts upp som dimma.

Drack en kaffe på sjukhusets fik och sedan kom Mannen och hämtade mig med bilen, det hade börjat regna. Vi har mest slappat, sett på Berättelsen om Pi (gulligt och sentimentalt), lite whisky på det.

Koltrastarna har börjat sjunga för fullt.

Långsam

Kroppen känns som bly. Men skönt att vara hemma, hemma hos älskade Mannen och den egna sängen. Jag sov 12 timmar förra natten. Vet att jag drömde, vet inte vad, men någon sorts vemodig känsla dröjer sig kvar.

Jag målar naglarna ljuslila och äter choklad. Ser på tv om kriminella pensionärer och gillar bilder på söta barn på fb. En formlös tillvaro. Jo, jag har tvättat och handlat mat också. Och lagat kikärtssallad. Sedan tog energin slut.

Något känns lustigt, kanske att jag skulle ha kunnat börja sjunka ner i en depression, men något - sannolikt medicinerna - stagar upp mig. Jag är trött, trött, men inte förtvivlad.

Tågar

Färdas med SJ i riktning hemåt. Det tuffar på.

Först: TACK för alla paushälsningar. Ni är så gulliga.

Jag är tämligen slutkörd.  Social baksmälla så det skriker om det.  Min mamma är snäll,  min styvfar är snäll,  men att umgås dygnet runt tär. Går inte riktigt att ha en djupare konversation,  utan det blir vad den grannen och den grannen har gjort. 

Sedan gamla minnen förstås,  vilket blir riktigt läskigt eftersom det framhäver mitt numera usla långtidsminne. Särskilt trist blir det när mamma berättar anekdoter om mina barn och det är helt blankt för mig. Varför?  Gissningsvis en rätt stor del ect, en del sjukdom,  en del stress och en del ålder (fast min mamma är 72 och hon minns).

Jaja.

Pausssss

Det blir en liten bloggpaus medan jag är borta,  men jag kommer igen. Ha det så bra ni kan därute.

Summarum

Idag: garderobsplock i ottan. Senare besök hos Syster C. Hon är så kul, hon vill peppa mig att tro att jag kommer må bra nu när jag fått höjt litium, liksom för gott. Jag är något mer desillusionerad än så. Det går så länge som det går. Mannen hämtade mig efter min halvtimme och vi siktade på Beijers och införskaffande av nya hållare till klädstängerna i garderoberna. Jag kom på att jag ville ha balkongblommor och godis, det förstnämnda att ha på avsatsen utanför entrén, det senare som ressällskap. Mannen följer inte med mig norröver så det blir kanske en rätt seg resa. Det blev stora och små penséer plus en blomma som liknade en cirkusklädd gullviva. Det blev bridgeblandning. Jag har planterat och släpat gammalt skräp till containern, och konstaterat att båda våra vattenkannor rostat sönder. Efter lite reality-tv med udda människor började jag packa, och kan förnöjt konstatera att det inte är någon match att få plats med allt i väskan - men det är ju också lättare när jag hälsar på någon, kan slänga på en maskin tvätt där om det skulle behövas.

Idag: är inte utflippad men på gott humör. Att ge sig ut och resa ter sig plötsligt inte alls så tokigt.

Pigghaj

Vaknade pigg vid halv fyra. Det känns som en humörsvängning mini light. Blandad stress och förväntan. Jag har skrivit packlistan och garderoben i sovrummet är färgsorterad haha, det är då första gången jag gjort det men det är ju faktiskt riktigt praktiskt. Finns mer smågrejer jag skulle kunna göra men Mannen har väl precis somnat så jag får lugna ner mig. :)

Samlingsregering

Nu i eftermiddag känns det faktiskt en liten aning svajigt och jag är inte direkt på humör att åka till min mamma på tisdag, att åka tåg en hel dag. Och först packa, bestämma vilka kläder och saker jag behöver, inte glömma mobilladdare och mediciner - helt enkelt alldeles för mycket tankearbete. Jaja, jag ska inte vara mer korkad än nödvändigt, jag har packlistor från tidigare resor att gå efter.

Mannen har åkt till ett naturområde för att fota lite. Jag orkade bara inte följa med, inte efter att ha handlat mat först. Sov en stund mitt på dagen. I förmiddags röjde jag garderoberna, men inget tokryck, det var bara helt nödvändigt för en klädstång hade säckat. Nu följer nästa steg, att förpassa överblivna saker till klädåtervinningen. Suck, det får bli en annan dag... Men ordentlig middag ska jag laga. Det känns som om jag helst inte ska släppa efter för mycket utan hålla mig lite aktiv så jag inte säckar ihop.

Färgfast

Drog ner på stan igår vid lunch för att hämta ut tågbiljetter. Ska på Norrlandsodyssé nästa vecka (hälsa på min gamla mamma). Sedan snubblade jag ner i ett svart hål eller vad det var. Traskade mellan affärerna, inte för att jag skulle handla något, men jag fastnade bland färgerna. Köpte inget dock för jag kunde inte fatta något beslut, kunde inte ens bestämma mig för att åka hem, det kändes som om jag krafsade på släta väggar tills klorna slipats ner. Efter okänd tidsrymd märkte jag att jag var hungrig, det slungade mig ur spiralen. Jag köpte en glass i kiosken vid busshållplatsen.

Det susar fortfarande i huvudet av och till, av trötthet. Jag mår inte alls dåligt, nej då, är lite luggsliten bara av att ha träffat mycket folk på kort tid.

Mosad

Gick en halvlång sväng på stan med min kompis igår, strumpbyxor blev bytet men huvudsyftet var att träffas och umgås. På fiket lyckades jag spilla ut en full mugg kaffe över min kära vita jacka - jag glömde liksom bort mina litiumdarriga händer och försökte bära för mycket samtidigt. Klantigt. Som tur var gick fläckarna bort i tvätten sen. Men vi hade det iallafall trevligt, handlade mammakläder åt henne och sånt mysigt. Jag kände mig riktigt uppåt.

När jag kom hem drogs rullgardinen ner. Det susade konstant i huvudet och jag kände mig som i en annan värld. Mer än urlakad. Är trist när man blir så trött att man nästan får panik, man orkar inte ens gå och lägga sig, istället springer man och sätter på en tvättmaskin. Mannen var iallafall snäll mot mig.

Nu har jag sovit tio timmar men är fortfarande inte utvilad, så dagen får bli lugn och utan sällskapsliv.