Reseförbud

Brorsan ringde och jag fick höra hela historien om deras tripp till Chicago. Jag lyssnar gärna till sånt, men blir faktiskt inte lockad, inte längre. Börjar kanske bli medveten på riktigt om min brist på tålighet, visst skulle jag ha roligt, ett tag, men att bryta ihop i USA - nej tack! Räcker med att ha suttit med en unge med allergichock på ett sjukhus med kackerlackor, och det var ändå ett "bra" sjukhus. Mina två USA-resor gick väl okej till slut, men jag blev ganska utflippad på den första och låg på den andra, trots att jag tålde mer på den tiden. Jag ångrar det inte men gör inte om det. (Tekniskt sett ska jag väl inte längre vara berättigad till visum dit ändå ;))

Annars känns det som om jag är inne på min andra dag nu, för jag sov en stund på eftermiddagen. Frisören på förmiddagen, blonderingsprocessen fortskrider och jag är nöjd. Så bra det är med hår, man kan ändra hit och dit och det bara växer ut nytt (perceptiv iakttagelse va?)

Funderar på att höra av mig till en vän, men någon del av min hjärna skriker "för helvete, du måste vara ensam ett tag nu!!" Sedan har jag plötsligt sett ett mönster, att det oftast (med ett undantag) är jag som tar kontakt med folk. De verkar inte vilja undvika mig, för när jag väl hör av mig vill de gärna ta en fika och kan sitta och snacka länge. Det är väl bara någon roll jag ovetandes tagit på mig.

Mannen besöker en grav och jag ska hänga tvätt. Livet.