Innehåller självskadande
Är inte utskriven, men fick vara hemma tisdag em - fredag fm. Skönt! Nu får jag vara på avdelningen idag eftersom Mannen jobbar, är inte helt betrodd med att vara ensam hemma. Kanske för att jag rispade mig igår. Det har legat och grott länge, sådär som det brukar vara för mig. Till slut finns det någon utlösare och boom. Den här gången var det kombinationen av en annan patient som går synligt med såriga armar, en kort scen från en tv-serie med ett sår som liknade "mina" sår, samt att jag hittade undanstoppade i en bokhylla en massa teckningar från 2003 med intensivt innehåll, många skuggor och blod, även annat känsligt.
Skuggor och blod. Min parallella verklighet. Nu ska jag gå och dricka kaffe med randiga armar under min plommonlila sammetshuvtröja. Någon sorts trygghet i den svidande känslan. Just nu vill jag bara göra mer, djupt, större. Spärren har plötsligt släppt. Jag är inte beroende av piller eller sprit eller cigaretter, jag är beroende av min sjukdom, av hypomanier och knivar. Överjaget vet att jag måste hålla ut tills det lägger sig igen, att jag inte får falla tillbaka i träsket. Detet vill frossa i blod. Antagligen kommer jag - mycket motsträvigt - ta kontroll igen.
Tycker ändå att du har en hel del självkontroll. Själv faller jag ofta redan samma dag som tankarna brukar smyga sig in. Men beroendet känner jag igen mig i, alltför väl.
SvaraRaderaKram!
Jag vet inte riktigt om det är självkontroll eller vad det är. Men jag har alltid haft två sorters självskadande, impulsivt ibland, men ofta den sorten som kommit som smygande tvångstankar och kan ta en månad att realisera. Bra att inte skada sig så ofta men iofs jobbigt att gå och tänka på det.
SvaraRaderaKram!
S: Känner igen mig väldigt i din beskrivning av det olika självskadandet. Varit så för mig med. Det tvångsmässiga är väl det som finns rester kvar.
SvaraRaderaI övrigt kanske det var ett sådant bakslag som kan ske innan förbättringen kommer. Som den sista snöstormen innan våren.
Hoppas tillfrisknandet lunkar på i stadig takt nu. Det få ta den tid det tar. Men det kommer bli bra.
Kram
paperclip - tack för dina tröstande ord. Jag vet ju egentligen att jag inte för allt i världen får låta det förfalla till hur det var för några år sedan. Och ut härifrån känner jag mig rätt redo för egentligen, den här lilla episoden hade ju kunnat hända hemma oavsett om jag var institutionsmässig eller ej. Men jag sitter fortfarande på tvång och kan inte skriva ut mig själv... Tror ändå inte att det är så många dagar kvar.
SvaraRaderaKram!
åh så hemskt det måste vara med den känslan.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig, jag har alltid undrat men inte frågat.
Tänker på dig
Styrkekramar