Stavningskontroll

En lättnad att konstatera att FK-pengarna kommer som vanligt denna månad. Fick till slut tag på min "personliga handläggare" (jag småler fortfarande snett åt begreppet) och sjukersättningen ska löpa på som vanligt.

Idag är en lite odefinierbar dag. Måste bege mig ut på stan och fixa julklapp åt A, så jag kan skicka den idag. Presentsnöre, svart tror jag. Säkert något mer som jag glömt just nu. Har varit uppe sen 8 men inte riktigt kommit igång ännu.

Observerade att jag skrev 'odefinierbar' här ovan, utan att staka mig. Jag tror att min stavningsstörning av lamotriginet har minskat. Det händer fortfarande att jag tokstirrar på ett vanligt ord, fullkomligt oförmögen att avgöra om det ser rätt ut eller inte. Men inte lika ofta. Känner inte heller något ytterligare pålägg av dumhet sedan jag började med litium, det är ungefär likadant som innan, d.v.s. klart korkad jämfört med för 10 år sen, eller snarast mentalt lättuttröttad (jo det ska vara så många t:n i det ordet, om det nu ens är ett ord). Fast jag ligger ju på en rätt låg serumnivå, 0,5. Med tanke på vilken lång rad av biverkningar jag förväntade mig så är jag glatt överraskad.

Äntligen åka och träffa ungarna imorgon. Varje gång känns det som om jag återerövrar en bit av mitt hjärta som ligger i viloläge ibland men aldrig, aldrig försvinner. Jag är glad att få erfara att det verkligen är sant att det inte spelar någon roll hur stora ens barn blir, man älskar dem lika mycket för det. Åtminstone om man har någon sorts normal, tillgiven relation i grunden, måste jag tillägga, det finns människor som faktiskt inte är förmögna att älska sina barn, det är så fruktansvärt tragiskt. Jag beundrar dem som reser sig från en sån start i livet.