onsdag 10 december 2008

Självmordsprevention

Kommer antinostalgiskt på att det är lite drygt 10 månader sedan jag senast hade självmordstankar och blev inlagd på mitt stamställe. Så inihelvete jävla skönt att slippa sånt. Jag har kämpat själv, och Mannen har kämpat för mig, men det beror också på dessa piller som vi alla gillar att gnälla på...












Också kända som lamotrigin, litium och risperidon. Mina gullpluttar.

15 kommentarer:

  1. Men Lamotrigin är väl inte Liuthium...eller du menar att du tar båda?

    SvaraRadera
  2. Whatever som hindrar en från självmordsförsök..... eller som skingrar de påfrestande självmordstankarna.....! Bra att du mått bra så länge! kram

    SvaraRadera
  3. Kimmi - jo jag tar både lamotrigin och litium. Samt Risperdal.

    Tea - man får ta de möjligheter som erbjuds. Tack!

    SvaraRadera
  4. Jag måste bara gratulera till att du klarat dig så länge utan dessa tankar, att gnälla på allt möjligt är en form av terapi, jag använder den ofta.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  6. Gladana - (ditt inlägg blev dubbelt, därför tog jag bort det ena)
    Tack! Ja, gnällterapi behöver man ibland.
    Kram!

    SvaraRadera
  7. Undrar varför vi så gärna gnäller på oss för att vi behöver vår medicin. Vi tycker ju inte att det är konstigt att de med diabetes behöver insulin i olika mängd. Kramar...

    SvaraRadera
  8. Jag håller helt med Gisan, det sa en läkare till mig när jag skämdes över att jag tog medicin, han sa att tänk på att diabetiker behöver insulin, hjärtsjuka behöver sin dagliga dos.Varför skulle jag då skämmas över att ta mina tabletter. Det handlar ju om att överleva i alla fallen av sjukdomar.
    Kram från en tablettätare

    SvaraRadera
  9. Saknat dig idag. Är allt bra?

    SvaraRadera
  10. Gisan och Gladana - nu är det inte alla med diabetes och hjärtproblem som verkligen tar sin medicin som de ska. Mannen har berättat om hur han när han var yngre sket i sin astmamedicin för han tyckte inte han var sjuk, vilket resulterade i att han hamnade på sjukhus flera gånger och var väldigt nära att dö. Det kan ta emot att acceptera att något är fel med en.

    Men nog är det särskilt känsligt med psykmediciner, de påverkar ju liksom ens personlighet. Man kan behöva uppoffra saker som känns som delar av en själv för att kunna överleva i längden, att bli "normal" kan kännas skrämmande. Och så finns det så många idéer i samhället om att det är väl bara att rycka upp sig, psykiska sjukdomar finns inte på riktigt, psykfall är bara lata, ointelligenta, onda osv. - även om man inte tror på det helt är det lätt att ta till sig om inte självförtroendet är på topp.

    Och nu ska jag sluta skriva jättelånga kommentarer i min blogg. :P

    SvaraRadera
  11. Kimmi - hallåååå här är jag!! :) Var bara en totalt händelselös dag igår utan några tankar. Och nu ska jag knata iväg till arbetsträningen, så bloggen får vänta ett tag. But I'll be back!

    SvaraRadera
  12. Du är så himla duktig och stark. Är så glad och stolt över att jag fått lära känna (även om det bara är via en dataskärm) en sån kämpe som du. Bra jobbat!!
    KRAM

    SvaraRadera
  13. Maria - nu rodnar jag. Vet inte om jag är så himla stark egentligen, man går omkring i sitt eget lilla liv och så blir det som det blir, jag har nog mest haft tur i oturen.
    Kram tillbaka!

    SvaraRadera
  14. Visst har du kämpat, mediciner eller ej. Det är skönt att du kan se det. Just när det gäller sådana här saker får man sätta det primära i fokus tycker jag, och det är ju att leva. Och om en så simpel sak som piller kan höja livskvaliteten, så borde man egentligen vara tacksam. Men du har rätt, ofta klagar man och klagar man...

    Kram till dig
    Bippo

    SvaraRadera
  15. Bippo - tack! Jag försöker övertala mig själv att det primära faktiskt är att jag lever, även om de ingrodda skuldkänslorna försöker ta över. Man lär sig väl till slut.

    SvaraRadera