Söndagkvällen blev lite orolig. Pratade med en kompis som bredde ut sig om sina kroniska självmordsplaner. Det är en lite speciell situation, det är inte bara att beordra henne att sticka till psykakuten. Jag är inte orolig att hon ska göra något just nu, även om det finns en reell risk på sikt. Det är ändå väldigt påfrestande för mig att höra om det, dels för att jag förstås skulle vilja kunna hjälpa mer än att bara lyssna ibland, dels för att jag får flashback-liknande minnen från gånger då jag själv balanserade på linan. Måste nog säga ifrån nästa gång, vara tydlig med att just det här är för känsligt fortfarande för mig. Mannen fick plocka ihop bitarna som vanligt.
Har varit normal-ok idag, kanske lite trött. Känner mig lika gnällig varje morgon när jag måste göra mig iordning för att jobba, även om jag alltså ändå brukar gå upp den tiden. Det är så otroooligt ansträngande att hämta ett par jeans i garderoben, för att inte tala om tandborstning - pust! När jag väl kommer fram till jobbet är det ok igen. Håller fortfarande på med att inventera tyglagret, en massa siffror som ska läsas av och skrivas ner och summeras, idag fick jag dessutom lämpa tygbuntar hit och dit i hyllorna, vilket åtminstone var mest fysiskt, siffrorna gör mig helt otroligt trött i huvudet.
Slutade vid 12 och skulle till psykologen 14 så det var inte så stor vits att gå hem emellan. Vandrade till apoteket och roffade åt mig de sista fyra askarna lamotrigin på den här högkostnadsperioden. Kände mig manad att tröstäta lite (utan att vara särskilt nedslagen) så det blev en cafémacka på stamfiket. Lax, ägg, räkor, ost, skinka samt rostbiff högt uppstaplat på en rundkaka. Tillräckligt med protein för en vecka.
Och se på fan, efter min "vägra terapi-period" så tycker jag det är intressant igen. Känner ett engagemang från Psyko H och jag har släppt en aning på mitt avståndstagande. Det vi pratar om nu är skitjobbigt, en del av mig är nyfiken och vill förstå, en del av mig vill absolut inte besmutsa sig med att gräva i gamla sopor. Jag vet inte hur det kommer att sluta. Det ger mig allafall något att tänka på.
Du skriver så himla bra och kloka saker så man blir alldeles ställd :)
SvaraRaderaMan ska inte köpa allt rakt av och bli en kopia av någon annan, bättre att skaffa sig egna åsikter och värderingar och kämpa för det man tror på.
Det är en svår grej det där med kompisar som pratar självmord. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig men känner man att man inte klarar av att hantera det så är det nog bättre att säga ifrån och hänvisa henne till någon annan. Hjälper man inte sig själv så kan man inte hjälpa andra så man måste alltid börja med att se till sitt eget bästa och bara för att man är vänner så har man inte alltid någon skyldighet att lyssna på precis allt.
Kram
Det där med att någon man står nära är i självmordets gränsmarker är ju hyperjobbigt.... man känner så väl av desperationen (om man nu kan lita på sina känslomässiga vibbar....).... man vet ju hur man mådde själv när man var där..... och även innan man var där var det sugande till tusen... Man vill så väl (självklart).... men vad kan man i verkligheten göra.... finnas där.... lyssna osv.... men en vacker dag orkar man inte längre.... nervpressen har blivit för stor.... ska man ta det hela på allvar hela tiden så blir man lätt bränd.... men vad ska man annars göra? Man står där helt enkelt.... med att göra så gott man kan.... och ibland har jag känt att FAN varför söker de inte hjälp? Jag har känt att jag gått på knäna och faktiskt inte orkat.... men det är ju förbjudet att tänka att man ska svika.... men det är då man önskar att de kunde söka hjälp för guds skull.... så man inte står där ensam med misären..... i eviga tider. Man orkar inte till slut men man måste. varför tar de inte mer ansvar för sin situation undrar man då. I alla fall jag. Det blir en omänsklig börda att bära. För man är ju samtidigt maktlös. En människa brottas med självmordsproblematik.... om LIV OCH DÖD liksom.... det är ju rätt dramatiska grejjer.... och ska man stå där med fulla känslopåslag i evigheter så..... står man knappt ut till slut. Sorgligt men sant. Tänk på dig själv också.
SvaraRaderaKramar.
Tack Tea och kramar tillbaka. I just det här fallet kompliceras det lite av att hon tvärvägrar mediciner eller att läggas in, och ingen av de terapeuter hon erbjudits av vården har hon velat ha, hon kämpar faktiskt hårt nu för att få den terapi hon vill ha, men innan den förhoppningsvis blir verklighet finns det liksom ingenstans jag kan hänvisa henne. Hon behöver så mycket mer än vad jag kan ge tyvärr. Svårt. Ibland får man försöka inse att man inte kan rädda folk i alla lägen...
SvaraRaderaTuff situation! Inte lätt med hur folk vill ha det... de kan ju vilja en helt annan sak än man själv tror är bra..... det är ju så. Man tvingar inte någon till något. Om det inte är totalkris. LPT finns ju alltid vid självmordsrisk så vitt jag förstår. Ínte så kul att tackla men kanske kan vara bra i krissituation. Men i vardagen har man bara sig själv att komma med.... och man ska räcka till.... och det kanske inte är lätt alla gånger. Hur mycket man än vill och försöker. Man kan väl bara försöka ntar jag.
SvaraRaderaHelt sant, man kan inte tvinga någon annat än i yttersta nödfall. Tror en bidragande orsak till att jag känner mig maktlös är att vi bor långt ifrån varandra, umgås nästan enbart via telefon och mail, så om hon inte svarar vet jag liksom inte vad som är på gång. Men jag börjar så smått förstå att jag måste distansera mig mentalt till viss del, jag kan vara kompis men inte terapeut, läkare, kurator, präst...
SvaraRadera