måndag 8 december 2008

Morgonvedermöda

hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd (repris)

Men i övrigt känner jag mig, om än inte bubblande, så lätt pärlande igen. Hade svårt att komma iväg imorse men det var mer allmän morgonslöhet än ångest, när jag väl kom till jobbet flöt det på.

Pratade med Dr B. Två av de tre sköldkörtelprover som togs senast var ok, men han skulle ändå skriva remiss till Medicin så en endokrinolog får titta på det. Det känns skönt att han är noggrann. Annars ligger litiumvärdet stabilt på 0,5 så jag behöver inte ta prov så ofta nu. Behöver alltså inte jäkta iväg på provtagning imorgon bitti.

Morgonupplevelsen är ett mysterium. Jag vaknar ju oftast av mig själv runt 7, så att gå upp 7 för att i god tid hinna till jobbet är egentligen ingen direkt uppoffring. Den enda skillnaden är att jag får duscha och klä på mig före 8, istället för att gå i morgonrock till 12. Big fucking deal. Men känns det så? Nej, subjektivt utsätts jag för avancerad kinesisk tortyr när jag förväntas passa en tid. Gå ut?? På morgonen??? Alltså utanför ytterdörren, utsatt för väder???? Näpp! sånt sysslar vi inte med här.

Inte för att det hade spelat så stor roll antagligen om jag börjat senare på dagen. Själva grejen med att passa en tid kommer jag inte ifrån. En av mina mest frekventa mardrömmar handlar om att missa tåget.

Psyko H idag. Jag var som sagt en aning hjärndöd efter jobbet så det blev lite allmänt kringsnack först (typ om braskaminer), men sen kom vi in på hur jag reagerar ibland, särskilt kanske när det gäller att minnas bakåt till när jag var barn och ung. Något väcks, jag blir rädd och äcklad tror jag känslorna är, tankeförmågan stängs ner, orden försvinner, jag vill fly men hittar ingen väg. Efteråt känner jag mig otroligt patetisk för det är liksom inget specifikt jag reagerat på, inget jag kan ta på. Att bli helt uppjagad för ingenting liksom. Det är ändå bättre nu än för några år sedan, då hade jag episoder då jag kunde bli närmast kataton, kunde inte röra mig eller kommunicera alls. Extremt obehagligt. Tror jag är i lite bättre form psykiskt nu, så det går inte lika långt. Men spåren finns kvar, jag känner det så fort jag närmar mig området, känslan suger in mig. Vill få mer klarhet i vad som händer, bli tryggare i min förmåga att hantera det. Så det känns vettigt att ta upp det i terapin, det skrämmer bara skiten ur mig att behöva titta på det.

Är iallafall lite mer positiv till terapin och Psyko H just nu.

Vi har fått kanal 9 nu så det är dags för lite Frasier.

5 kommentarer:

  1. Ang. att gå ut: Man kan ju inte utsätta sig för vilken tortyr som helst, så sant så sant :) Själv gillar jag att gå ut i vilket väder som helst. Förutom i åska för jag har en hemsk bild av hur jag blir träffad med en blixt i huvet. Och även om dte bara mullrar lite på håll så kan jag inte gå ut för tänker då att så fort jag visar mig ute så kommer den där åskan flytta sig mitt över mitt huvud på bara en sekund, sen är det kört.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Åååh...vad jag känner igen det där med att passa tider, gå ut i vädret... Pressen att behöva vara någonstans vare sig man "vill" eller inte...
    Handlar ju inte så mkt om att man inte vill, som att man har hjärnspöken. Men såna har jag att ta av så det räcker och blir över :-)

    Å vem föredrar inte att hasa runt i en fluffig morgonrock framför att gå ur t i regn och rusk? ;-)

    SvaraRadera
  3. Hehe, jag det är just det där med tvånget... antar att man aldrig riktigt växer ifrån trotsåldern. :)

    Kram på er!

    SvaraRadera
  4. Att komma i tid har aldrig varit min bissniss,hellre en minut försent än för tidigt. Att komma för tidigt är slöseri med tid, det är nog trotsåldern som är kvar som du säger.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Kram Gladana! Jag tror att väldigt många människor har hangups på det där med att passa tider. Kanske mänskligheten var mer harmonisk innan klockan uppfanns...

    SvaraRadera