Motsträvig

Dämpad och rastlös samtidigt. Huvudet känns som en ihålig betongklump full med fjärilar. Två dagar bland folk, det får räcka, ensamheten lockar idag.

Har suttit i en timme och snoozat mobilalarmet istället för att bara ta morgonmedicinen. Ingen anledning, bara en vag motvilja mot att ta piller. Känner igen det som självsabotage-S, som är som en tjurig 2-åring och bara vill göra tvärtemot. Jaja, nu är de nedsvalda till slut.

Morgonbubbel

Det är något magiskt med att säga "jag har inget att säga". Plötsligt kommer orden tillbaka, som vänner och fiender.

Min frukost idag är kycklingpaj, mousserande vin (Geisweiler) och jordgubbar. Det smakar helt gudomligt. Jag dricker aldrig på morgonen, men idag gör jag det, bara för att. Kanske är jag en aning uppe i det blå, har bara sovit 4 timmar. Känner energin. Trots att dosetten är full är inte alla toppar och dalar utraderade.

Ska på födelsedagskalas hos Mannens ex idag, igår kväll kändes det som ett stort och påfrestande projekt, nu känns det enkelt och roligt. Enda huvudbryet är vad jag ska ha på mig (låter det inte som något ur en svensk 40-talsfilm? En sån där förväxlingskomedi där alla får varandra på slutet.) Är fortfarande inte trygg med att ha kortarmat runt dessa personer, och i 25 graders värme är mitt utbud av snygga överdelar inte överflödande. Mitt shoppingkonto är noll nu, har både fixat håret och köpt en tröja och ett par sportsandaler hittills denna månad. Är nöjd med allt, håret blev snyggt (känner mig inte särskilt sofistikerad men jag älskar att vara blekt blondin), tröjan mycket användbar bara det blir svalare ute, sandalerna är superbekväma, här ska promeneras, förhoppningsvis utan för mycket höftvärk. Vill ha vill ha vill ha, men nu gäller det bara ett ganska informellt kafferep, så det är väl lite overkill att handla kläder för det. Vem bryr sig egentligen? Det är bara att erkänna att jag är på shoppinghumör, oavsett vad.

Höften ja, den har blivit bättre men bara till en viss grad, sedan verkar det fastkört. Har gått ett bra tag hos en sjukgymnast som trycker och drar, jag gör muskelstärkande övningar, senast fick jag akupunktur också. Men det hjälper bara en stund. Jag ska inte gnälla för mycket, det är irriterande men hindrar mig inte i vardagen mer än att jag får stanna och svära ibland, så det är ett lyxproblem jämförelsevis. Att ha ont psykiskt är otroligt mycket jobbigare.

Mannen är en nattuggla så han sover fortfarande. Jag som varit uppe sedan 04.00 blir otålig. Vill på något skumt sätt att han ska vara vaken, även om vi inte hela tiden gör saker tillsammans. Vi kan sitta i varsitt rum vid varsin dator, och ändå känner jag trygghet i att han finns där.

En sak vi gör tillsammans just nu är att titta på Band of Brothers, en serie om amerikanska soldater under andra världskriget som i princip består av långa krigsscener. Underligt nog fascineras jag av det, av dårskapen. Är anti-militaristisk på många sätt, men ändå tror jag min bakgrund av ett antal generationers militärer gör det till något speciellt. Har vuxit upp med min pappas uniform, hälsat på på regementet, tuggat försvarets choklad, under stor andakt fått provskjuta tjänstepistolen. Ibland är jag glad att jag som tjej inte behövt göra värnplikt, vem vet hur det hade slutat.

Jag skriver utan struktur, som mina tankar hoppar. Det gör väl inget, men det får räcka.

Uppehållsväder

Jag har det ok, det är bara bloggtorka som råder, både att skriva och att läsa. När jag har öst ur mig när jag mått dåligt så tenderar det att bli tyst efteråt...

Galenskapsbroms

Det värsta huvudsnurret har ebbat ut. Kanske relaterat till att jag har sovit hela natten, efter några upp-och-stöka-omkring-mitt-i-natten-nätter. Mannen sa med menande röst något i stil med "de jobbiga perioderna brukar väl alltid hänga ihop med att inte sova, kanske man bör se det som en indikator?" Så det fick snällt bli lite Propavan.

Jag har fått smak på chorizo, av den skivade sorten. Äter det som godis. Inte så nyttigt antagligen. Verkar som om kroppen vill ha salta saker just nu.

Oroar mig för min ena son, men det är inget jag kan skriva om här. Det är iallafall jobbigt ibland som mamma när man bor långt ifrån, även när barnen är vuxna...

Förtydligande

Eftersom jag de senaste dagarna skrivit rätt utförligt om mina självdestruktiva tankar så vill jag säga att blir det allvarligt, att jag blir suicidal eller så, då kommer jag att söka hjälp. Min läkare bör vara tillbaka från semestern nu och han brukar höra av sig snabbt om jag söker honom. Jag är ingen stor vän av psykakuten men är det kris så kan jag acceptera att ta mig dit. Mannen har läst vad jag skrivit och vet hur läget är, han brukar ställa upp om det behövs.

Jag har ofta haft svårt att be om hjälp förr, men har med tiden lärt mig åtminstone en aning hur man gör.

Det är lite lite bättre idag, inte över men inte lika intensivt. Att skriva om det är mitt säkraste sätt att sortera tankarna på just nu, lättare än att prata om det. Hur det slutar vet jag inte, men jag vill inte att någon ska tro att jag inte har backup irl.

Skriftligt

Jag gick till psyk och lämnade in mitt klagobrev, så nu känns det bättre. Sekreteraren där i receptionen är verkligen alltid så gullig, hon hade dessutom blivit mormor idag och var helt uppe i det blå. :) Begärde också kopior på journalen under det senaste året (det som skrivits tidigare fick jag ut förra året). Ska bli intressant att se vad tusan det står. Min ordinarie läkare brukar vara hyfsat korrekt, men eftersom han var ledig en del av tiden jag var inlagd var det flera andra läkare inblandade också, så där kan det ha blivit rörigt.

Resten av dagen blev ändå rätt trevlig, fikade länge med en kompis i hennes trädgård, köpte aprikoser på Coop som jag smaskar på nu, ska sätta på färskpotatisen till gravlaxen. Det är inte lika stökigt i huvudet som igår, så det kanske håller på att lägga sig. Lite fjärilar av spänning i magen bara, som det brukar vara. Det kan jag leva med.

Vårdsuck

Dagens störningsmoment: fick hemskickat en kort sammanfattning av inläggningen i maj, det kallades för patientinformation. Bra initiativ, har inte fått sånt förut. Tyvärr står det dock helt felaktigt att en orsak till att jag mådde dåligt var att jag slutat ta medicinerna. WTF?? Jag har varit petnoga de senaste två åren med att ta alla mediciner exakt enligt anvisningarna och inte meka själv utan att kolla med min läkare först. Det står att under vårdtiden ökades litiumet (sant) och Abilify återinsattes. Det som egentligen hände är att först höjdes dosen på Abilify, när detta inte gav tillräcklig effekt växlades jag över till Cisordinol, när det blivit lugnare sattes jag tillbaka på Abilify. Jag har fan inte gjort någonting utan att en läkare beslutat det. Här har blivit ett rejält missförstånd.

Jag har skrivit ett kort (och sansat) brev med min version, ska gå till psykreceptionen nu och höra vad jag ska göra med det.

Låter som att det är dags att begära ut sin journal igen.

Terminator

Rätt bra och aktiv dag. Halkar ändå tillbaka till knivdrömmarna. Ser det, känner det. Är helt jävla stört fixerad. Som om de 16 månaderna utan aldrig existerat. Svär över att jag avstod från dagens gyllene tillfälle att införskaffa verktyg av den sort jag föredrar. Slåss med mig själv.

Och jag vet ju. Vet att även om jag just nu mest vill åt kicken så eskalerar det om jag börjar. Särskilt om jag blir stressad eller dippar lite, eller ve och fasa ramlar in i det gränspsykotiska området, då kommer tvångstankarna. Då får jag betala.

Se där, jag vet ju. Men jag fattar inte i djupet av mitt hjärta. Jag åtrår känslan av att övervinna det naturliga motståndet, att vara den som bestämmer över min kropp, att återskapa mig själv, att så handfast styra över liv eller död. Bara en aaaaning grandiost. Jag glömmer skräcken för när jag inte vill men måste göra det, när min hjärna (nu separerar jag plötsligt, kan inte känna att det är mina tankar) hotar med digra konsekvenser om jag inte offrar mig.

Till och med när jag ser det i skrift så här så tror jag inte på det, att det är där jag hamnar. Definitionen på att vara korkad: göra samma sak om och om igen och tro att utgången ska bli en annan. Men i en kaotisk värld kanske resultatet faktiskt blir annorlunda? Envist vill jag trixa mig runt alla varningstecken, för jag vill tro att jag har kontroll, kan styra över de starka känslor som självskadandet medför. Psyko H brukar kalla det min Terminator-önskan. Bli en maskin, osårbar, känslolös. Den absoluta motsatsen till vad min något mer mogna sida tycker är önskvärda egenskaper.

Ibland kan det låta som om jag har insikt. Egentligen är jag ute på djupt vatten och vet inte vilket håll jag ska simma åt.

Vasstandat

Vaknade 02.30 extremt törstig. Vilket hade en ytterst naturlig orsak, öl och snaps till sillen, bubbelvin till jordgubbarna. Kulturellt sanktionerad självförstörelse. Efter massor av vatten och ett par salta kex känns läget dock rätt normalt igen.

Det är så vackert ute nu med de ljusa nätterna. Extra svårt att sova, inte för att ljuset väcker mig utan för att när jag vaknar till, vilket jag alltid gör några gånger per natt, så är det lockande att gå upp, se soluppgången.

Jag får verkligen betala för att jag skadade mig i förrgår, gamla spöken väcks upp och känns som nya. Frestelsen att slå in på den banan igen är monumental, det kändes verkligen som jag. Min grej. Och jag vet att ingen vettig människa runt omkring mig håller med, vilket gör det hela ännu mer mitt. Försöker hålla fast vid min fåfänga. Jag vill inte gå omkring och visa färska sår och röda ärr, så börjar jag igen blir det två år i långärmat och inget badande på allmän plats. Det är ett argument som biter. Kanske? Fan så patetisk man är.

Varför dras jag till just detta? Andra destruktiva företeelser som droger och alkohol kan jag hantera rätt bra, dåliga relationer tar jag mig förr eller senare ur. Det fysiska självskadandet är det enda jag blivit beroende av, nästan en tvångshandling som kidnappar min hjärna. Fortsätter även när det bara ger ångest och jobbiga konsekvenser och jag inte vet varför jag gör det.

Men just nu är jag ändå i position att motstå suget, jag är inte deprimerad eller har superångest, jag behöver inte avreagera mig.

Eller så gömmer jag bara ångesten för mig själv. Mitt signum är att stänga av, bokstavligen glömma när det blir för jobbigt. Åtminstone för en tid.

Undanflykt

Fick lite lustiga blickar och glada tillrop från folket som festade på balkongen när jag hämtade tvätt i tvättstugan. Vilken galning bokar tvättid på midsommarafton, liksom. Mig passade det utmärkt. Mannen jobbar ju och all släkt bor långt ifrån så här firas det inte. Tar sillen imorgon.

Har tittat på film av och till på datorn, fick en packe Gaiman och Pratchett av min yngsta son så idag har jag sett en tecknad Soul Music. Lagom lättsamt.

Jag är sanslöst sansad trots att en del av morgonen användes till att införskaffa och använda vassa föremål. Det enda som bekymrar mig är att Mannen blir orolig. Annars är det bara en kick och en lättnad. Samtidigt vet jag i bakhuvudet att det är konstigt att jag är såpass bakåtlutad och oberörd. Som om den ansträngning jag lagt ner i att sluta är helt meningslös. De logiska argumenten känns ologiska, eller snarare som andra människors logik. Jag har försökt göra en händelseanalys (enligt ett frågeschema jag hittat på ett nätforum) och kommer bara fram till att jag totalt gav tusan i att ens försöka hantera situationen på något annat sätt. Viljan fanns inte där, den fanns enbart i den omedelbara belöningen som dinglade framför näsan. Känslan framför tanken, som bara fick vara med för att planera och städa upp.

Det spöregnar. Borde sova, blev rätt kort sömn både förra och förrförra natten. Liiite ansvar får jag fanimej ta.