fredag 22 februari 2013

Osaltat

Knäar, slinter, faller. Ångestdraken vecklar ut sig och kommer med små vassa kommentarer. Jag har sovit tio timmar i natt och är så trött, så trött. Diskar och tvättar istället för att ta lugnpiller (nej, det fungerar inte, inte tv heller, men jag vet fortfarande inte exakt hur långt det ska gå innan det blir dags för kemisk assistans, det blir hipp som happ). Måste ut, till Coop, med stenstodskroppen i släptåg.

Till slut sitter jag bara här under ångestdrakens vingar, förlamad. Är det inte just det man ska göra, sitta med ångesten? Det är totalt meningslöst.

8 kommentarer:

  1. Jag vet inte vad man ska göra med ångesten. Försökte promenera ifrån den idag. Men den höll jämna steg hela vägen.
    Blev två Sobril när jag kom hem. Om det känns bättre? Marginellt....

    Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så trist att du också kämpar mot eländet. Jag vek mig och tog två stes plus en påse saltlakrits, känner mig lätt bedövad och ska tillåta mig själv att sova tidigt.

      Kram!

      Radera
  2. Hoppas du mår bättre nu!
    Jävla ångest monster! Varför ska de få vara här och förstöra för en?? Tänk vad underbart att få sticka kniv i monstret eller halshugga den....Men det verkar omöjligt för man ser den aldrig utan känner den bara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Det är verkligen frustrerande, att vara rädd för något som inte syns.
      Kram ♥

      Radera
  3. Kan bara hoppas att det går över snart. Kram ♥

    SvaraRadera
  4. Brukar tänka att om jag tänker "jag behöver lugnande" så har jag rätt i det. Det har funkat bra hittills! (men är nog inget bra sätt att tänka på om man tenderar att ta för många/för ofta).

    Hoppas det blir bättre snart, kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag kanske är lite väl snål med dem, snarare än att jag tar för många (det har jag aldrig haft problem med). Ibland är de ju trots allt ett bättre alternativ än vissa andra mer destruktiva strategier man kan halka in på.

      Tack, det känns alltid som om det kommer att pågå för evigt men det går alltid över...

      Kram!

      Radera