Regnar. Någonting känns hotfullt med ljuset, klart och dunkelt samtidigt. Såg jag det på bio skulle jag veta att nu händer något snart.
Antagligen är det bara mina fjärilar i magen (vadå fjärilar - myror kanske, getingar, harkrankar...) Har ingen aning om vad jag är rädd för idag. Händer inget särskilt. Tandläkaren klarade jag av i måndags, liksom veckans dos av socialt umgänge. Får spruta och läkarsamtal imorgon men sånt är jag ju van vid (och van vid och van vid). Kanske är det bara ångest för ångestens egen skull.
Det börjar dra i mig att åka iväg. Göteborg... Vet inte alls om jag egentligen skulle orka, det blir så intensivt, men vill träffa mina barn. Lite normalitet.
Gick upp ännu mer i vikt när jag var inlagd (noll aktivitet, en massa tröstätande), så jag känner pressen att försöka gå ner samtidigt som jag får ångest av att tänka för mycket på mat. Jag vill att mat ska vara kul och inte ytterligare ett område av pekpinnar. Men jag lär bli tvungen att ändra mig.
Inte lätt att veta vad som är vad. Socialt umgänge tycker jag är ångestframkallande men det hade du ju avverkat.Barnen orkar man ju med fast man inte orkar med iallafall. Men man tvingar sig. Mysigt att träffa dem. Träffade min son i lördags. Han såg ut att må bra. Trött som vanligt. Bjöd honom på fika. Dottern finns i Lund. Hon kommer väl hem längre fram. Snart är skolan slut.
SvaraRaderaKlart att man vill att mat ska vara trevligt. Inget bättre än en stor kopp kaffe och en kexchoklad. Det är livet det!
Miriam - ja ungarna ska jag träffa hursomhelst, det ger mer än det tar. :)
SvaraRaderaKram!