Hjärnkoll

Alla lusläser väl inte kommentarerna så jag tänkte rekapitulera här. År 1998 hittades en knöl i min hjärna. Det fanns inga dramatiska symtom, det stack och domnade i ena kinden, verkligen banalt, men eftersom jag var medicinstudent på den tiden och följdaktligen hypokondriker så gick jag till slut till husläkaren. Outade mig som blivade kollega, svängde mig med med termer som "trigeminus utbredningsområde" och fick omgående en tid för datortomografi av skallen.

Skönt nog syntes det tydligen genast på röntgen vad det var. En plommonstor fettcysta i pannloben. Här tyckte man att man hade stor rumpa, och så hade fettet tydligen samlats i hjärnan. ;) Det var ingen omedelbar fara, det var inte cancer som sprider sig, så neurokirurgen tyckte man kunde vänta och hålla det under observation.

Ja, sen gick jag från medicinstudent till psykfall, och det uppmärksammades att jag ibland fick anfall av kraftig dissociation när jag blev upprörd. Kunde inte prata eller röra på mig. (Detta hade inträffat av och till under en stor del av mitt liv.) Psykologen tyckte att det skulle botas med terapi, psykläkarna tog till psykmedicin. Jag tänkte inte så mycket på fettknölen, hade liksom fullt upp med att vara galen. Men någon gång kom det upp, en läkare såg till att jag fick göra ett EEG som visade en lätt onormal aktivitet. Till slut, runt 2005 när jag fått dr B uppmuntrades jag till att kontakta neurologen för att följa upp det hela. Han tänkte att det inte gick att utesluta att vissa psykiska fenomen kunde påverkas av att knölen låg och tryckte. Skallen röntgades igen, och jag fick kontakt med neurokirurgen i Lund. Sattes upp på väntelista för operation, fast jag blev förvarnad om att det skulle ta tid, jag var ju inte döende precis. Men strax efter nyår 2007 blev det av.

Själva operationen kändes faktiskt inte särskilt dramatisk. På något sätt hade min referensram för obehag morfat till känslan av att vara akut suicidal, så det mesta annat kunde jag stå ut med. Blev sövd, vaknade efter några timmar, fick en isglass. Lite huvudvärk några dagar, men morfin är ju trevligt. Och på fjärde dagen räckte det med Panodil. Jag hade ingen direkt ångest över det hela. Jag har ett litet, litet horn i pannan nu efter där de sågade upp skallen, så halvt djävulsk är jag. ;)

Efteråt då. Domnar inte i kinden längre. Har svårt att komma ihåg hur det varit med dissociationsanfallen, det har varit så mycket kaos. Fast de har definitivt varit färre de senaste åren och nu minns jag faktiskt inte när det hände sist. Om det beror på operationen eller inte är hemskt svårt att säga, så många olika faktorer har förändrats. Jag mår iallafall inte sämre och det är ju huvudsaken.