lördag 7 februari 2015

Snorkig

Ett visst mått av socialt liv onsdag och torsdag och jag tvärslocknade torsdag eftermiddag. Fredag morgon låg det fortfarande en social baksmälle-dimma över min hjärna. Fick ändå så småningom med mig Mannen ut på en liten promenad runt en park vi har, med gamla hus, djur, lekplats m.m. Fuktig rå kyla, men lite frisk luft ändå.

På kvällen gasade motorn igång mer och mer, och i natt blev det 3-4 timmars sömn mindre än normalt. På ett sätt är det jobbigt numera, för jag är så mycket mer medveten om humörväxlingarna och att jag faktiskt förväntas hantera dem. Utrymmet för dåligt samvete ökar kapitalt. Det finns mer av en insikt om att drömmen om att kasta sig utför stupet och flyga inte är hållbar. Nu svänger jag minut för minut mellan lyckorus och irritation, och alldeles strax ska jag ta morgonmedicinerna och måste bestämma hur jag ska göra, kan inte få tag på Dr C förrän tidigast på måndag. Finns ett par alternativa vägar jag skulle kunna gå för att troligtvis dämpa flygturen innan den kommit så långt... Det finns också jättebra argument som kan användas för varför jag skulle kunna slippa göra något alls åt saken, typ att man ska ju inte göra medicinändringar på egen hand. Att jag alls grälar om saken i min skalle tyder nog på att jag inte vill göra det jag borde - annars hade jag bara gjort det jag borde utan tjafs.

Känner att jag har lite kommunikation liggandes på hög, mail jag borde besvara, bloggar jag borde kommentera m.m. men jag kanske borde låta bli. Ibland märker t.o.m. jag att i det här tillståndet kan jag bli lite empatilös. även om jag nog oftast inte säger det rakt ut så tycker jag att folk gnäller och är tråkiga. Vill slänga ur mig "för h-e, det finns faktiskt andra människor som har det värre än du" vilket i allmänhet inte är särskilt konstruktivt - lidande är subjektivt. Själv kan jag ju också gnälla hur mycket som helst när andan faller på, så någon moralisk högre mark står jag inte på. Men just nu bor det en liten alien i mig som vill tugga i sig människors brister.

Jaha, nu har jag lyckats dra ut på medicinintaget i 20 minuter, dags att sluta larva sig.

10 kommentarer:

  1. Oh, det låter som jobbigt läge. Men att det skulle vara enkelt att göra det en borde, bara för att en vet vad en borde, det tror jag inte på. Men du är stark som kämpar på.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, men så jättesynd är det verkligen inte om mig, nu när jag har bestämt mig för vilken väg jag ska ta. Och så har tulpanerna just hjälpt mig att motbevisa Mannens teori om att man ska ha vinäger i blomvattnet, moahaha (fast jag tror jag lyckades ge dem HLR i sista minuten)

      Hoppas du får en okej helg.
      Kram!

      Radera
  2. Håller med Synekdoke, det låter jobbigt. Men jag hoppas att det ordnar sig på något bra sätt.

    Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, men det är lugnt. Om inte annat har jag allt möjligt att knocka mig själv med vid behov.

      Kram!

      Radera
  3. Tråkigt med såna här medicinjusteringar. Det är lite intressant det där med sympati för att om man nu känner någon sorts russ som gör det väldigt omöjligt att känna negativa känslor så blir det ju genast svårare att känna sympati för andra om man till exempel inte upplever någon sorg och kan därför inte heller förknippa denna person med denna känsla och "tycka synd" om denne...

    Motsatsen gäller väl också vid depression. Det är ju ganska svårt att känna glädje för någons skull om man inte kan känna glädje.

    Samtidigt borde det här också betyda att någon som är manisk känner överdrivet mycket positiva känslor till andra. Man hör ju jämt den där klassiska skolboksexempel på personer som gav bort alla sina besparingar till hjälporganisationer =)

    Själv jobbar jag ofta på ett sjukhusområde och många patienter, särskilt dom från psyket, kommer ibland fram för att småprata (kanske mest för att få kontakt med andra människor skulle jag gissa på). Iaf så var det en kille i somras som kom fram till mig och berättade hela sin livs historia samt att han hade LPT för sin mani, sedan berömde han mig på alla möjliga sätt för mitt jobb som om jag gjorde verkligen någonting jätte jätte viktigt medans jag höll på att plantera buskar och lägga nu gräsmatta =P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, skrattar åt det där med gräsmattan men det låter rätt typiskt :) Och trädgårdsarbete är faktiskt rätt viktigt, jämfört med en del annat...

      När man är manisk kan man bli jättepositiv (jag har ibland skänkt bort tusentals kronor till folk jag knappt känt, även när det inneburit att jag tagit det på mitt kreditkort) men också få starkt överdrivet självförtroende och störa sig på andra människor som man tycker kommer i ens väg. Det kan skilja sig mycket mellan individer och ibland även från gång till gång hur en mani yttrar sig. Vissa personer blir inte ens glada när de är maniska utan enbart lättirriterade och muckar bråk med omgivningen.

      Jag blir inte så extremt manisk, annars hade jag inte kunnat sitta och skriva så här, men jag känner igen båda dragen hos mig själv, både det överpositiva och det arroganta. Det är en utmaning att behålla självbehärskningen.

      Radera
    2. ja det är viktigt med trädgårdsarbete men den beröm som jag fick var mer som en hyllning till en hjälte =)

      Jag har ju hört om den där myten med att alla i manisk episod hoppar runt av glädje men så är det ju inte däremot har jag sett hur bedömningsförmågan hos min väns mor påverkas väldigt negativt när hon är manisk (och hennes episoder är väldigt långa, skulle gissa att det handlar om månader om inte år). Tyvärr så vill hon inte inse att hon behöver hjälp och därför hamnar hon hela tiden i ekonomiska problem och även om hennes syfte är alltid "goda" så tänker hon inte på sitt eget bästa...

      Ens bedömningsförmåga är ju en sak men sen är det ju också väldigt dåligt av dom som utnyttjar det hela och tar emot pengar eller gåvor osv. Visst, man kan ju inte veta alltid hur det ligger till men jag hade nog inte tagit emot pengar från någon alls även om det handlade enbart om små summor.

      Radera
    3. Det låter onekligen som ett smidigare sätt att bli hjälte på än att träna hårt inför OS i tio år ;)

      Nog är det en rätt märklig sjukdom, vissa har bara kanske tre-fyra jättelånga sjukdomsepisoder under hela sitt liv, medans andra växlar varje dag. Tråkigt nog kan man ju hinna med en hel del osmarta saker om man har så långa episoder som din väns mor. Där får jag vara glad att jag bara är uppåt i ca en vecka i taget, även om jag ändå har hunnit med korkade saker ibland så har det ofta gått att reparera, och jag blir inte så manisk att jag blir psykotisk utan bara hypomanisk, det kan vara lite svårt att resonera med mig men inte omöjligt. För min del hade jag gärna haft kvar hypomanierna, fast nu leder de ju alltid till att jag kraschar och blir rejält och långvarigt och ibland farligt deprimerad, och den delen är förstås mindre rolig...

      Jag håller med om att ifall man märker att en person inte riktigt är sitt normala jag ska man inte ta emot gåvor. I mitt fall har jag nog mest skickat pengar till folk på nätet så de är väl ursäktade. Igår morse skickade jag 50 dollar till en äldre kvinna i USA :) En av hennes vänner skrev på ett diskussionsforum att kvinnan hade problem med läkarkostnader, och eftersom jag kände igen kvinnans namn från ett annat forum för 15 år sedan kände jag mig manad ;) (Nej, jag tror faktiskt inte att det är ett lurendrejeri, båda personerna har långvarigt gott rykte, och i USA är det otäckt vanligt att folk ber om hjälp till vårdkostnader eftersom många inte har bra försäkringar)

      Nåväl, med en massa extra kemikalier i mig har jag sovit jämförelsevis bra i natt och dämpat mig lite så det blir nog inget pengaregn idag.

      Radera
  4. Hej du.... <3 .... Ja du vet ju att mitt igenkännande är stort. Många kramar från Marielle!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej <3 Ska titta in hos dig en annan dag, men ha det så bra du kan!

      Stor kram!

      Radera