onsdag 16 april 2014

Ovän

Har inte bloggat på några dagar. Stiltje råder. Har inget direkt minne av helgen. I måndags åkte jag och klippte mig, vilket alltid är roligt. Såg dessutom en stor slemsvamp (trollsmör) på en gammal stubbe, de är fascinerande varelser (för den nyfikne: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/svampar-ar-smartare-an-du-tror/  )

När jag skulle hem i regnet visade det sig att bussen inte gick på en timme, så jag hoppade på en annan buss som kom och hamnade på stora köptemplet. Gick runt lite men kände mig rätt ointresserad så jag åt lunch i lugn och ro och åkte hem sen.

Är lite halvt illamående av och till, skyller på medicinerna, det blir bättre om jag äter något. Kommer ut och promenerar de flesta dagar. Känner mig inte så social.

Undrar lite över vänskap, efter några nyligen lästa konversationer om ämnet. En "riktig vän" står ut med vad som helst, tydligen. En riktig vän kan man skälla ut eller ignorera eller trötta ut, och vederbörande säger inte ett knyst. En riktig vän finns alltid kvar även om man flyttat till andra sidan landet för åratal sedan och har helt andra intressen. En riktig vän är något i stil med... en betongstolpe?

Så det är nog lika bra att deklarera: jag är ingen riktig vän. Jag ställer inte upp i alla lägen. Jag är inte oempatisk, men jag bär inte alla andras bördor. Jag fattar att man behöver gnälla av sig ibland och gör det själv också minsann, men blir det för enkelriktat distanserar jag mig. Jag växer ifrån folk. Jag förväntar mig inte heller att alla andra ska vara riktiga vänner. Får jag ett totalt bryt mitt i natten så ringer jag inte någon vän, jag ringer psykakuten.

En betongstolpe har jag ju - Mannen - men jag försöker att ge även honom space och inte ta honom för given.

Nu har jag lite anti-lchf-mat på gång, risgrynsgröt.

8 kommentarer:

  1. Det är nog bra att inte vara en "riktig" vän. För en sådan vän som står ut med allt är ju en människa som förnekar sig själv.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo. Jag tänker att om man accepterar att vara slagpåse så lär sig inte heller den andra personen att visa hänsyn.

      Kram!

      Radera
  2. En betongstolpe.
    Tänk vad välsignade vi är ändå. Men som du säger. Aldrig ta förgiven!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen sant att ett förhållande skapas om och om igen, det ska vattnas annars dör det.

      Radera
  3. Oj då, är det så en riktig vän ska vara då är jag nog en smitare. För behandlar människor mig med oförstånd så kallar jag dem energistjuvar och sådan vänner behöver inte jag.
    Annars så kan jag stå ut med en hel del om det är befogat :-)

    Hoppas du blev nöjd med frisörbesöket!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man måste lyssna på sig själv var ens balanspunkt ligger. Jag har levt ett extremt självutplånande liv förr och vet hur dåligt det funkar för mig. Har långsamt lärt mig att man får ha gränser, och att det faktiskt går bra tillsammans med de flesta människor.

      Stormgillar min frisör och min frisyr. Kul att göra något en liten aning annorlunda trots att man är gammal tant ;)

      Kram!

      Radera
  4. Ja, jag börjar fundera - vad är en riktig vän?
    Är nog som du - har börjat inse att livet tar olika vändningar och utifrån det så växer man ifrån varandra lite hit och dit tycker jag. Ringer ingen mitt i natten. Har ingen. Möjligen någon av bröderna (fst det aldrig hänt) inte heller psykakuten :) väcker maken (fast det har nog inte heller hänt). Vad gör jag? Ska alltid klara mig själv. Tror ensam är stark. Fokus på självständighet utav helvete. Suck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo. Vem tackar en för det egentligen? Fast inte bra att bli för krävande heller. Balans balans. Inte ens när jag hade samma psykolog i tio år ringde jag honom någonsin mellan de avtalade tiderna. Jag hade känslan, som jag inte tror var inbillad utifrån den diagnos jag hade då, att vården ansåg att jag måste hållas inom strikta ramar, alltså höll jag mig själv ännu kortare, ingen skulle behöva uppfostra mig. Jaja.

      Radera