måndag 21 april 2014

Annan-dag

Vacker väder! Så har vi det avklarat... ;)

Lugn helg. Det där med att träffa familjen blir nästa helg istället, flera har sina bopålar i Stockholmstrakten så vi åker upp en sväng. Både jag och Mannen kommer ursprungligen från den bygden.

Jag har dissekerat situationen en aning. Är inte deprimerad, och de mycket snabba humörsvängningarna försvann för någon vecka sedan. Har dock en riktigt grym krypande oroskänsla i kroppen. Under helgen har jag kopplat ifrån det mesta som eventuellt gör mig upprörd. Promenerat i solen, ätit god mat och choklad, tittat på alla Sagan om ringen-filmerna och kramat Mannen. Oron i kroppen ger inte med sig. Om jag är djupt fokuserad på något så känns den inte så mycket, men det är man bara några minuter i taget, så fort tankarna vandrar det minsta så slår den till igen. Att anstränga kroppen ger lindring, så jag ska gå på jympapasset ikväll, men återigen, jag vet att den sannolikt kommer tillbaka så fort jag snört av mig skorna.

Och jag känner ju så väl igen det. Läkemedelsrelaterat tillstånd, s.k. akatisi. En del får det av psykosmediciner, jag har främst fått det av antidepressiva SSRI. Det är en mycket fysisk känsla, inte samma sak som att oroa sig över något utan mer i stil med smärta. Såg det beskrivet någonstans som "klåda i skelettet". Finns där från morgon till kväll. Jag har på något sätt lärt mig nu att inte sitta och gunga hela tiden eller gå fram och tillbaka eller bita på knogarna. Jag sitter med oron, gör mig genomskinlig. Framåt eftermiddagen är det extremt frustrerande, för den ger aldrig upp.

För mig med min historia är det enerverande för impulserna att självskada kommer minst en gång i kvarten. Femton vakna timmar per dag gör 60 gånger om dagen. 420 gånger i veckan. Varje gång ska jag förhålla mig till den, om så bara förflytta min uppmärksamhet eller vänta ut den. Fysisk smärta kan dämpa oroskänslan mycket bra för stunden, det var så jag en gång halkade in på självskadebanan (när jag fick min första psykmedicin). Jag känner mig som om jag hade riktigt ont i huvudet och höll en stark värktablett i handen, men inte fick ta den.

Men men. Jag har överlevt det förr. Imorgon ska jag ta blodprov, träffa Syster M och se om Dr C kan ringa mig någon av de närmsta dagarna. Jag är inte hundraprocentigt säker på vad oron beror på, det finns ett par tre tänkbara scenarion, så jag får hoppas att han har någon idé.

Har en kjol jag tänkt stryka i tre dagar, kanske borde göra det nu.

6 kommentarer:

  1. Jag känner igen det där på något sätt. Kanske vi inte har upplevt samma sak, men något liknande. Jag hoppas att doktoren har någon idé om oron, det är inte rimligt att leva så i längden.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det går absolut inte att ha det så i längden. Och Stesolid hjälper inte. Men det finns saker man kan testa, får se vad min doktor säger.

      Kram!

      Radera
  2. Hej och tack för att du är trogen min blogg!
    Tålamod har jag bara med växter och djur! Inte med människor, dumma och elaka har jag inget tålamod med alls. Sen har jag en jobbig sida: Är "ordpolis", kan inte låta bli att rätta fel i tal eller skrift.
    I morgon ska jag träffa ännu en ny läkare på psyk, vi har bara hyrläkare här. Det finns ingen som vill vara kvar eftersom vi inte har vårdplatser. Egentligen vet jag inte varför jag ska träffa den här, nu mår jag bra! Eventuellt lite FÖR bra, men hellre det än det motsatta.
    Om jag orkar (har varit uppe sen 05) ska jag försöka visa hur det är att vara 65+ i nästa blogg.
    Sonen med familj åkte i går, det är väldigt tyst nu! Jag hade glömt hur mycket en 3-åring kan låta. Nu ser jag dem nog inte förrän till semestern i juli.
    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Jag är också ordpolis, men har lärt mig att vara det i det tysta. ;) Efter att ha upplevt hur det är att få problem med stavning och ordval när jag äter antiepileptika så har jag nog blivit lite mer överseende.

      Usch, dessa hyrläkare, eller kanske snarare hyrläkarsystemet. Det måste få ett slut någon gång.

      Nog kan det bli tyst när barn och barnbarn åker! Det kan vara skönt att vara lite för sig själv igen, men man längtar efter dem ändå...

      Stor kram!

      Radera
  3. Jobbigt det där men vet att du fixar det också på något sätt.
    Kram och kraft till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kraft emottages tacksamt!
      Men det är inte så illa, jag är iallafall inte deprimerad.

      Kram!

      Radera