Sidospår

Det känns som om jag dalar nedåt. Ständigt insekter som kryper runt innanför skinnet och en önskan att bara isolera mig. Jag tror inte att det enbart är för att Mannen är bortrest, jag fixar att vara själv, och det började redan innan han for. Märkligt, det finns inget annat direkt att skylla på. Jag drog en lättnadens suck när en kompis inte hann ses på onsdag utan ville ta det veckan efter. Julskyltningen nere på stan hoppade jag över, det blev bara en snabb promenad till Coop, men jag köpte ingredienser till saffransbullar, på något sätt ska jag tvinga mig till att baka imorgon. Inte känna efter att jag känner mig förlamad.

Jag pratade med psykologsonen om min oro för darriga händer. Nu brukar jag inte vända mig till honom med mer känsliga saker, nån gränssättning får man ha som förälder, men det här kändes tillräckligt ytligt för att vara okej. Han jobbar en hel del med ångest och fobier så han har bra idéer. Jag tror jag får öva upp toleransen för oroskänslorna och tankarna och inte göda ångesten med att fundera för mycket på saken. Och förstås, försöka att inte döma mig själv när jag är klumpig, det är ju inget jag gör avsiktligt utan ett fysiologiskt fenomen. Det har känts lite lättare på just den här fronten idag.

Önskar jag kunde pausa tiden. Kliva åt sidan ut i ett ingenmansland och bara existera ett tag, inte behöva leva.