tisdag 14 april 2009

Repris

Spänd, men har sovit 6 timmar så det är godkänt. Ska träffa Psyko H idag. Den där känslan när man önskar att man kunde ta tillbaka allt man sagt. Tal blåser liv i tankar, gör det abstrakta mer konkret, mer organiskt än tysta funderingar eller kalla bokstäver. Jag känner hur det jag talat om väcks upp, knackar mig på axeln och säger "jag är här, ännu outplånad av icke-konfrontationens taktik, zombiearmén det är jag det".

Det har varit några hyfsat bra dagar i solskenet. Har inte direkt firat påsk, Mannen jobbade påskafton och var sen på släktträff på påskdagen. Jag plockade fram min självbevarelsedrift och åkte inte med. Jättetrevliga människor och ett par timmar hade gått bra, men en hel dag, nej. Och det fanns ingen praktisk möjlighet att åka därifrån på egen hand när jag tröttnat. Så jag umgicks med mig själv istället.

Undrar om jag kan sova en timme till nu, det är åtminstone en timme mindre av tänkande.

6 kommentarer:

  1. Ja..ibland är det bättre att umgås med sig själv.
    Hoppas det går bra hos psyko H.

    kram

    SvaraRadera
  2. Jag förstår dig att du stannade hemma, en dag har inte jag heller orkat när jag inte kan smita iväg när jag har lust. Jag hade nog fått panik, eller legat utmattad flera dagar efter.;0)

    Jag trivs bra själv, vet inte om det är dåligt eller bra.
    Kramar

    SvaraRadera
  3. Tack LaLuna, det blev lite jobbigt fast på ett bra sätt, sådär att man kände att det ändå gjorde nytta.

    Kram tillbaka!

    SvaraRadera
  4. Bloggullet - ibland är det nästan skönt att höra att andra inte heller vill umgås obegränsat med tid, jag kan känna mig lite som en vekling... Men det var ett bra beslut, jag blev inte totalt slutkörd, Mannen tyckte att det var bra att jag sa ifrån, och övriga personer var förstående. Så jag är nöjd.

    Man är väl olika, men jag tycker det är bra att kunna vara själv och inte alltid behöva sällskap.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Sådanadär heldagsexkursioner pallar jag i stort sett ALDRIG med... Jisses.. jag får panik om jag inte kan komma och gå som jag vill/behöver. Och om jag vill gå, men inte kan, ja då blir det ännu värre. Du är absolut inte ensam om det.

    SvaraRadera
  6. Hej Kimmi - det som jag upplever som jobbigast just nu är jämförelsen med hur mycket jag orkade vara social när jag var yngre... betydligt mer än nu iaf. Men man kanske blir sån med åren...

    SvaraRadera