Knivtrick

Det drar, sliter, rycker, kryper försiktigt och förrädiskt inpå - "men bara en gång, en gång är ingen gång, varför uppoffra din vilja för omgivningens bekvämlighet" och när det argumentet inte går hem, "vem f-n tror du att du är, tror du att du kommer undan så enkelt, tror du att vi som bor i ditt huvud och vet bara skojar?"

Så jag kramar isbitar och tuggar ingefära, för den fysiska sensationens skull, en momentan chock. Det känns en aning tidigt att ge sig ut, men senare ska jag hitta någon ursäkt för att gå och gå, helst ute bland folk, frenetiskt fylla huvudet med banaliteter som nagellack i exakt rätt nyans. Något som inte frammanar känslor.

Har varit uppe sen 03.30. Inget lugnande/sövande igår, motståndet är starkt mot att använda sånt regelbundet (däremot skulle jag glatt ta hela burken om inte överjaget klev in med en ogillande min och avstyrde det hela).

Varför kommer det här tillbaka? Har klarat mig undan så länge, alltså inte kämpat undan det, utan förutom enstaka korta stunder har tvångskänslan inte längre funnits där. Jag har kunnat skriva om det och prata om det utan att famla efter kniven. Nu känns det som ett kvävande krav, som en hånflinande mara på min bröstkorg.

Den ibland avgrundsdjupa klyftan mellan förnuft och känsla blir så tydlig. Jag måste gå emot känslan, men när jag gör det känner jag en stor sorg, även när det är nödvändigt så känns det som att utplåna en del av mig själv. Sorgen över att inte ens jag själv står ut med mina våldsamma, farliga sidor.