onsdag 11 december 2013

Invasion

Är riktigt orolig för Mannen. Enligt proverna har infektionen bara blivit värre. Nu är han röd och svullen om ena armen också. Ett par andra symptom har också dykt upp. De skickade honom på röntgen av bröstkorg och mage nu ikväll, och så har de börjat spruta i honom antibiotika. Stackarn har det jättetråkigt, orkar mest bara ligga ner men har svårt att sova. Personalen kommer inte in så ofta, förutom att de säkert har det jäktigt så vill de nog inte springa för mycket in i ett isoleringsrum. Jag hjälpte honom att duscha och tvätta håret, men det gör jag förstås gärna.

Tankarna fragmenteras. Jag gör otillåtna saker för att samla ihop bitarna en stund. Tycker inte om datumet. Tycker inte om att ha någon/något bakom ryggen. Håller så hårt ihop säcken när jag är hos Mannen, när jag kommer hem slits den upp i alla revor och jag vet inte hur jag ska fixa det, men jag går och lägger mig i sängen och vänder och vrider på mig och hoppas på tankelugn imorgon.

14 kommentarer:

  1. Shit. Att hålla ihop i en sån sits. Som ett träd som blivit kluvet på mitten. Det där man bara måste göra (av kärlek och omtanke). Och så den där obarmhärtiga inre striden.

    Jag satt och pratade med min pappa idag, och berättade lite om mina symptom för tillfället.
    Han sa till mig. "Det låter som om du har ett åskväder inuti dig".
    Min pappa!? Efter alla dessa år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gissar att du kan förstå hur jag menar.

      Ens föräldrar kan faktiskt förvåna en långt upp i åren med att plötsligt hitta någon sorts förståelse.

      Radera
  2. Ett steg i taget...vi får ta små steg...bättre två små små steg framåt och stanna en stund än att tappa fästet. Tänker på er! Hoppas mannen är hemma snart så ni får vara tillsammans. Det bästa för er båda just nu.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag är tvungen att skära ner tiden i små små tårtbitar. Tack för dina tankar.

      Kram!

      Radera
  3. Usch, det låter riktigt, riktigt jobbigt. Många goda tankar till er båda + stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära vän - alla goda tankar är välkomna.

      Radera
  4. Fy fan vilket läge! Tänker på dig och hoppas att din man snart blir bättre. För det där med att både må psykiskt dålig och samtidigt oroa sig för en anhörig... Nej fy fan! :(

    KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns som om jag slits hit och dit, men jag försöker åtminstone vara samlad när jag hälsar på Mannen så får jag bryta ihop hemma på kvällen.

      KRAM!

      Radera
  5. Ledsen att du/ni har det så svårt,tufft nu.Hoppas och önskar att det vänder kommande dagar så oron släpper och det lugnar sig.Styrkekramar till dig och mannen./Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för styrkekramarna. Ja vi får hoppas att det vänder nu, han hade åtminstone nästan ingen feber idag.

      Radera
  6. Jag håller tummar och tår för att det blir bättre. Tänker på er ♥ Kram

    SvaraRadera
  7. Skickar alla läkekrafter som finns till er och med hopp om att ni får må bättre.
    kram

    SvaraRadera
  8. Tack tack Wiilow, Millan och Amanda.
    Kram!

    SvaraRadera