Viktfälla

Har lugnat ner mig in i någon sorts såsigt soldis. Mannen skulle på ett ärende i jobbet och jag åkte med, så gick en del av dagen. Han fick lämna av mig vid stranden på vägen hem, den avlägsnare delen av stranden där små barn, hundar och nakenbadare håller till. Det är väldigt långgrunt, jag nöjde mig med att gå i till midjan. Promenerade hem sedan. Det är ett bra sätt att lura sig själv ut ur segheten, placera sig själv på en plats där inga bussar går och enda sättet att ta sig hem är att använda benen. Men det var inte så långt som jag trodde, tog bara en timme och en kvart.

Vacklar mellan att vara nöjd med de kilon jag gått ner av Risperdal- och Lyricavikten, och att tycka att jag borde banta bort resten. Svårt att reda ut vad som är ens egna önskningar och vad som är samhällsideal. Nu behöver jag inte längre handla jeans på Big is Beautiful, så av rent praktiska skäl går det bra att gå omkring och se ut så här, jag faller innanför någon sorts normalitetsramar, åtminstone för min ålder. Egentligen skulle jag nog inte ens vara snygg om jag gick ner 15-20 kg (förutsatt att jag skulle klara av något sådant, tveksamt) - tuttarna försvinner och magen rynkar sig, är man lite äldre behöver man ett visst mått av stoppning.

Men jag märker att jag inte är fri från idén smal=dygdig. Ens slappa lår är beviset på ens slappa psyke. Svartvita bilder på blonda och högresta människor som gymnastiserar i takt rullar i bakgrunden. Så jag kan inte låta bli att väga mig, och hurra för varje hekto som försvinner. Som om någon bryr sig.