söndag 12 juli 2009

Socialtant

Sällskapsliv... liv tillsammans. Ibland är det död tillsammans, när konversationen stelnar eller tystnar helt, när man stirrar på en fläck och önskar sig vara varsomhelst bara inte här.

Jag vill inte vara ensam, jag vill bara inte dö i sällskap.

I det stora hela tycker jag om folk. De flesta har faktiskt någon sympatisk sida (observera nu att jag sa "de flesta", inte "alla") som kan komma fram om de slappnar av. Vissa människor tycker jag väldigt mycket om, de ger mig hopp om att universum inte bara är jämmer och elände.

Men sen ska man då umgås. Jag kan sitta fint på stolen och äta med skaldjursgaffel, men ansträngningen att konversera om ingenting äter upp mig inifrån som ett Alien-monster. Snart känns det som att monstret kommer tugga sig ut och kasta sig över moster Birgit i en dimma av blod, och då är det väl lagom dags att tacka för sig.

Nu blir det tack och lov inte särskilt många finmiddagar, utan det är mest det halvformella och informella som gäller. Jag sitter alltid på helspänn. Är det personer jag inte står så nära är jag spänd av jobbet att verka normal och trevlig och inte spejsa ut på ett synbart sätt och inte skämma ut min familj. Är det personer som finns närmare mitt hjärta är jag spänd av glädjen, intensiteten att möta någon vars tankar man vill ta del av. Oavsett vilket kommer utmattningen efteråt. Tankar, intryck snurrar och trots den överväldigande tröttheten ränner energiflammor runt i kroppen och gör det svårt att slappna av, svårt att sova. Jag vet varken ut eller in.

Enkel lösning: sluta träffa folk då, om det är så jävla jobbigt! Men det är ju bland det roligaste jag vet! Folk dricker alkohol trots att de blir bakfulla, om och om igen. Jag måste få möta människor, känna nyfikenhet, samhörighet och skillnader, känna mig levande. Sen får jag ta den förbannade baksmällan, så gott jag kan. Ibland hanterar jag det bra, ibland spårar det ur.

Och jag känner det som om jag måste försvara mig. Att jag fortsätter ge mig in i sociala situationer som kommer köra slut på mig. När jag var inlagd senast sa läkaren att jag måste komma ihåg att jag inte bara är känslig för negativ stress, jag tål inte positiv stress heller. Vem vill höra något sådant? Till en viss del förnekar jag det fortfarande, att jag har en sjukdom, att jag måste ta hänsyn till det. Vill inte. Och jag mår ju inte bra heller om jag är ensam och har det tråkigt.

Den stora känsligheten för intryck har kommit på senare år, efter att jag kraschade 1999. På något sätt har hjärnan fått nog och vill helst att jag sitter och stirrar in i en vägg. Tyvärr kan jag inte ge den vad den vill ha.

Och nu kommer det väl inte som någon chock att jag just planerar en ny liten tripp till Göteborg, till barn och vänner. Mannen följer med den här gången, trevligt nog, och jag kommer nog luta mig lite på honom, be honom bromsa om jag flyger iväg alltför högt...

3 kommentarer:

  1. Känner så väl igen mig (som så ofta) i det du skriver. Att jag blir helt utmattad, ja rent utsugen på energi av att träffa andra människor. Ibland när jag "umgåtts" för mycket kan jag få för mig att jag inte gillar människor alls eftersom jag blir så trött efteråt. Och det tar tid att hämta sig efter att lyssnande, allt visat intresse, all korrekthet, all rädsla för att "galenskapen" ska lysa igenom. På helspänn. Och man ska hålla reda på vad alla säger, och inte snöa in på annat som man kanske tycker är intressantare, eller för all del vilsammare för huvudet. Det är liksom inte okej att stirra genom ett akvarium och på andra sidan universum när ngn annan försöker ha en konversation med en om något man själv för all del kan leva och dö utan. Inte av ointresse som sådant, inte som likgiltighet som sådant, men av dt där andra som är så svårt att sätta fingret på...

    SvaraRadera
  2. det känns lite lättare nu. Gjorde slut med killen..då släppte mycket av ångesten. HAn verkade ta det så bra också...det var skönt..
    Men nu är jag helt slut..så jag ska nog lägga mig och vila ett tag.
    TAck för omtanken.
    HAr mobila teamet jag kan ringa.
    Sen ska jag till dem på tisdag..så det är lungt.

    kramar om

    SvaraRadera
  3. Kimmi - har inte så mycket att tillägga. Du vet hur det känns. Stor kram!

    LaLuna - jobbigt ibland med relationer. Hoppas du reder ut vad du vill. Bra att du kan ringa mobila teamet om det krisar. Kramar!

    SvaraRadera