måndag 13 juli 2009

Psykfalleri

Jag har blivit mer generös på sistone med att avslöja min psykfallighet. Döljer inte konstant mina ärr (hade t.o.m. kortärmat när min mamma hälsade på nyligen, hon sa givetvis inte ett ord för hon pratar inte om sånt, men det var en skön markering för mig). Pratar mer om det med mina barn och andra i familjen. Någon gång när jag är på det humöret går jag omkring i en tshirt med texten "mentally interesting", för visst är man det, psykiskt intressant.

Men steget till tvättäkta psykfalls-aktivist är gigantisk. Jag kan inte stega fram till kommunalrådet och säga "Hej, jag är psykfall, och dessutom egen företagare, föreläser landet runt, har skrivit två böcker och är SM-mästare i handboll, så lyssna nu på mig!" För är det inte det som krävs? Har man amputerat båda fötterna ska man bestiga Kebnekaise (eller förstås helst Mount Everest), då är man någon att räkna med. Att använda färdtjänst till att ta sig till Ica, inte många poäng för det. Och jag, vad skulle jag säga? "Hej, jag heter S och jag är psykfall, jag kan koka havregrynsgröt i mikron."

Äh, jag vet inte. Önskar väl bara lite bittert att jag vore mer beundransvärd. Och det är ju inte särskilt beundransvärt.

7 kommentarer:

  1. Man kan väl skarva lite när man stegar upp till politiker? Själva skarvar de ju hela tiden...

    SvaraRadera
  2. Du ÄR beudransvärd!
    Tänk allt bra du gjort och kommer att göra.

    Kramar om

    SvaraRadera
  3. Starkt gjort av dig att vara kortärmad. :D Kram till dig.

    SvaraRadera
  4. Starkt att vara kortärmad. Mina föräldrar har varit på besök hela helgen och som tur var var det mulet och jag kunde ha långärmat hela helgen. Det dröjer nog bra länge innan jag kan ha kortärmat på mig i sällskap med de.

    Uppner

    SvaraRadera
  5. Kimmi - tack darling för dagens garv!

    LaLuna - du är gullig som alltid, kram!

    Trippelmamman - tack. Till slut tröttnade jag bara på att jämt oroa mig för att något skulle synas. Kram tillbaka!

    Uppner - man får ju känna efter själv... jag gick i långärmat i sådär 7-8 år. Ibland gör jag det nu också, anpassar mig lite efter olika situationer, men att våga köra kortärmat ibland känns som en lättnad.

    SvaraRadera
  6. Haha, jag är likadan som du. Önskar alltid bittert...om jag vore...om jag vore...

    Men man måste ju inte vara ambassadör för psykfall bara för att man är ett. Så tänker jag. Alltså jag har jobbigt med att acceptera andra grejer, *inte det också liksom...*

    Stora kramar till dig, har läst men inte gjort väsen av mig här men du vet att jag bryr mig. Det gör jag :)

    Varm kram igen

    SvaraRadera
  7. Käraste Psyk, du är så välkommen att smyga omkring i bakgrunden. :)

    Nä du, inte ska man behöva bekymra sig över aktivismen också när man har tillräckligt på sitt fat ändå... Det kommer väl bara de där ögonblicken av självöverkritiskt "du borde".

    Stor kram tillbaka!

    SvaraRadera