lördag 11 juli 2009

Knivslipning

Sov 7,5 timmar i natt, duktiga jag. Började känna skruvarna sakta vrida sig lösare och lösare, har snarare blivit 4-5 timmar på sistone och det är helt enkelt lite för lite för mig och får efterverkningar. Tror inte det har synts utåt, bara en pulserande, krypande känsla i kroppen, studsande tankar, spänningen i startgropen till wild & crazy. Har t.o.m. slagits mot självskadeimpulser. Ja, ärligt talat längtar jag så inihelvete efter det, skulle vara hur lätt som helst att falla tillbaka i ovanan. Jag har nog aldrig helt slutat för min egen del, mest för omgivningens.

Och jag vet ju att det beror på ett par veckors intensiv social interaktion. Släkt och ingift släkt och vänner. Det har varit roligt och för mycket, även om det säkert skulle se rätt fridsamt ut för en "normal" person. När jag hör hur min mamma flänger runt och hälsar på än den ena, än den andra blir jag mörkrädd.

Jag tjatar om det, märker jag. Min hatkärlek till att umgås med folk. Dels är det ett inrotat ideal i mig att "man ska" vara social, att det på något mystiskt sätt gör en till en bättre människa. Dels tycker jag faktiskt ofta att det är kul och givande. Och sen blir det pannkaka. En Mowgli som vill till människobyn, men sen visar sig vara allergisk mot handslag och kindpussar.

Vill ha min hjärna tillbaka. Arg.

3 kommentarer:

  1. Tack snälla för din kommentar. Det är viktigt att se att det faktiskt finns bra och fina människor, även inom socialen som många gånger får oförskämt mycket skit bara för att vissa människor vill ha mer än vad dom har rätt till och då tycker dom att socialen är idioten för att dom inte är dom till lags. Men jag fick något som är värt mer än alla pengar i världen och det var hjälp och stöttning och en helt annan syn på den falska värld som jag levde i.
    Härligt att du fick sova lite mer. 4-5 timmar är ju väldigt lite.
    Jag älskar att vara social men jag trivs lika bra med att vara ensam, en egenskap som jag faktiskt är rätt nöjd med. Så länge det är frivilligt så att säga så är det bara skönt. Värre om man verkligen ÄR en social människa men svårt att skaffa vänner eller vise versa, då blir det lite jobbigt förstås.
    Nu bara pladdrar jag en massa meningslöst skit haha. Bäst att sluta innan det blir en ännu värre rapakalja :)
    Hoppas du får en bra dag.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen mig nästan i allt du skriver om social samvaro, jag har sällan träffat någon som är så lik mig i tankarna och agerandet omkring detta med att umgås.

    Hatkärlek är ett bra ord.
    Jag är på något sätt forcerat social i en plågsam kamp att vara trevlig, glad, snäll, klok osv. Jag anstränger mig så in i så jag är slut både kroppsligt och mentalt efteråt.

    Detta funderar jag på ständigt, vad det beror på, varför jag är sån. Och vill jag egentligen umgås eller tvingar jag mig för att andra gör det?
    Du tjatar inte alls, jag älskar att diskutera detta ämne.
    Jag hoppas du får ut dina känslor på ett bra sätt.
    Kramar

    SvaraRadera
  3. Maria, Bloggullet - jättetack för era fina kommentarer. Jag får nog gå och skriva mer om tankarna som snurrar kring social samvaro, försöka sortera lite vad jag egentligen tänker och känner... det är svårt!

    SvaraRadera