Medellivslängds-mässigt så är jag mer än halvvägs till döden. (Nu räknar jag inte ens in de ganska många år som min diagnos sägs äta upp.) Plötsligt har jag fått åldersnojja.
Självklart finns fåfängan där. Kroppens förfall, rynkor och skrynklor och valkar. Får ibland kommentarer om mitt ungdomliga utseende, men även jag kommer få kråksparkar, gråa hår och värmevallningar. Förvandlas från sexobjekt till bara objekt.
Och sen den mer allvarliga nivån - att kroppen faktiskt går sönder till slut. Hjärtsjukdomar, diabetes, benskörhet, cancer. Take your pick. Just nu grubblar jag nog mest över att om den fysiska hälsan går åt skogen kanske jag inte kan ta mina psykmediciner längre. Att leva under extra stor påfrestning och dessutom vara helt utlämnad åt depression och ångesthelvete... kan inte föreställa mig att leva så.
Det värsta, det som knappt kan sägas, är ändå den gryende insikten om sorgen som obönhörligt väntar. Antingen min, eller den som tillhör någon jag älskar. Vi kommer att skiljas åt, kanske idag, kanske om 20 år, men våra liv tar slut. På riktigt. Och det enda som finns kvar är att acceptera. Man köpslår inte med Döden.
I oundvikligheten finns ändå någon sorts tröst. Vi finns här och nu, och vi strävar efter att göra varandra lyckliga, och det finns ny generation som för livet vidare, och visst är det en liten värld, en pytteö i oceanen, men det är vår värld och den finns på riktigt. Livet är inget nollsummespel, det som är gott och kärleksfullt och sant existerar oavsett om mörkret och smärtan också finns. Kanske uppskattar man ljuset mer om man fått lida, men nej, lidandet i sig gör ingen människa mer nobel, och jag hänger inte med på att elände gör en lycklig. Jag vägrar tro på att ljuset är mörkrets skugga.
Jag befinner mig i samma situation, i kroppens förfall, eller man kanske heller skulle säga kroppens förändring. Huden har tappat sin elasticitet, jag är rynkig (borde kunna jämnas ut med lite extra fett - säger min terapeut), och jag har fått en hel del gråa hår. Mina gråa hår gör mig faktiskt lite stolt, jag vet inte varför men jag tycker att det är fint - liksom gratis slingor... Tacka och ta emot.
SvaraRaderaEftersom jag har en slags dödslängtan så kan jag inte tänka så långt framåt. Jag tänker på att jag kommer att dö tidigare än min älskade man, jag vet att det är orimligt och egoistiskt, men så är det. Fast jag älskar honom mycket, han är allt för mig, men min ångest är ibland för stor för denna värld. Vem kan fatta sådant?
Gråa hår är jag inte så rädd för, jag tycker det kan vara rätt snyggt.
SvaraRaderaJag är nog rätt så rädd för att dö. Lite absurt när det bara är tre månader sedan som jag fick sitta på psyk med dygnet-runt-bevakning för att inte ta mig av daga. Den sortens ångest är inte att leka med. Och visst är det så att det kan vara svårt för folk att fatta, att ångesten kan vara en starkare kraft än kärlek och familjeband och etik.
Ta hand om dig så mycket du kan.