onsdag 25 februari 2009

Verkligt

Det är svårt att fokusera på omgivningen, suddigt vad jag kan lita på och inte. Imorse såg jag blod på mina händer, men sen var det borta. Men jag försöker bara följa mina morgonrutiner och låtsas som ingenting. Känslan av en dålig thriller. Så jag skriver lite här för att det ska vara som vanligt.

Mannen uppmanade mig att ringa dr B igår så till slut gjorde jag det. Han ringde tillbaka på 23 minuter, nytt rekord. Hade svårt att förklara mig, men han fattade väl och tyckte absolut att jag borde ha medicin. Det blir Abilify, den är inte lika mycket fettopiller som Risperdal. Jag har tagit den förut och den var bra, när jag tog den (och inte sket i det för jag var inte sjuk, alt. förtjänade att må sämre).

Inte för att jag litar på att den ska hjälpa. Kanske är det här jag, den jag egentligen är. Hur vet man?

6 kommentarer:

  1. Ja hur vet man, det är något som jag ständigt undrar. Vad är vad, vad är jag. Började med Litium i fredags, efter en lång tid av påtryckningar från läkare och alla, känns det som. Fast jag egentligen inte vill. Något är annorlunda med mig, men är det jag, eller medicinen, eller vad? Tråkigt att höra att du mår dåligt, jag hoppas att det vänder för dig snart. Bamsekram Huldran

    SvaraRadera
  2. Kimmi & Huldran - kraaaaam

    Huldran - jo, det är en evig fråga, vad är jag? vad är pillrena? Jag tenderar att flyta iväg i metafysiska funderingar om identitet och livets mening, vilket inte direkt hjälper.

    Men faktiskt, när jag fått mediciner som funkar känns det som att jag närmar mig mig själv. Om jag hade levt ett annat liv kanske jag hade behövt mina svarta sidor som drivkraft, men nu gör jag inte det, och när ångesten som skuggar försvinner blir det lättare för mig själv att komma fram i ljuset.

    Jag är lite lugnare just nu en stund, och då känns förhoppningen starkare att nya medicinen kommer att hjälpa. Jag håller masken beundransvärt bra men det skramlar av vassa trasiga bitar och mörka krafter under ytan. Så något måste hjälpa...

    SvaraRadera
  3. hur kan man veta? det gör man ju inte... testa igen och se. hoppas det blir bättre. =)

    SvaraRadera
  4. Så trist att du mår så här just nu, jag förstår dina känslor och hoppas att medicinen hjälper. Kanske lever vi alltid i någon skugga, vår egen.
    Kramisar

    SvaraRadera
  5. Singeltjejen - tack! Ja, jag får utgå från det jag vet: så här kan jag inte ha det. Det går inte. Är det här mitt verkliga jag eller nåt sånt så kan jag lika gärna försvinna från jordens yta. Då får hellre pillrena personlighetsförändra mig.

    Bloggullet - tack för att du alltid stöttar mig!

    Kram alla!

    SvaraRadera