Väntsignal

Idag väntar jag mest. Väntar på att det ska bli måndag så jag får ta itu med terapin igen, nu känns det som en utmaning. Mitt inre kämpar med näbbar och klor mot att undersöka mina grundvalar, vem vet vad man hittar om man ifrågasätter sina invanda tankar och känslor. Jag är inte alls säker på att det här får mig att må bättre, men jag tror att det gör mig till en rikare människa, och det är minst lika viktigt.

Så väntar jag på att ta min sista tablett Risperdal på tisdag kväll.

Sen väntar jag på den 19:e, förstås, bidragsberoende som jag är.

Väntar på att få gå till sjukgymnasten på fredag. Jag gör min övning men än har inget hänt. Jaja. Han är sådär lågmält trevlig iallafall så det skadar väl inte att gå dit. Har en del frågor.

Och tadaaa: möte med FK och AF den 24:e. Den typen av aktiviteter väntar jag på med ett rätt stor mått fasa. Det känns som alldeles nyss jag började arbetsträningen, det enda som har hänt är väl att jag fått gå ner i tid på arbetspassen. Jag har definitivt inte haft någon uppenbarelse om min framtid.

Högst orealistiskt så väntar jag på att gå ner till min normala vikt. Bara det lilla att jag nu gått ner 1,5 kg på 3 veckor istället för att gå upp motsvarande mängd som trenden tidigare har varit, det styr tankarna in på såna banor. Men det är inte nyttigt rent psykiskt för mig att fixera mig för mycket vid något, vad det vara må, och definitivt inte kroppsrelaterat. Så jag fortsätter att äta och försöker intala mig själv att huvudsaken är att jag försöker förhindra ytterligare ökning. Jag äter trots allt litium som är en "tjock-medicin", jag kan inte få allt.

Väntar på tid hos dr B i april. Vi sågs senast i höstas så det är dags för en avstämning. Jag är lite stolt över att vi inte träffats sen dess, för det betyder att jag inte varit inlagd.

Något trevligt väntar jag också på: vår 1-åriga bröllopsdag i april. Ibland får man en riktig snilleblixt och att fria till Mannen var en sån. Inte att vi inte var seriösa innan, och kanske är det en dammig gammal tradition, men på något sätt satte det ord på hur mycket vi är beredda att finnas där för varandra, och glädjen i att få vara tillsammans. Varje gång - varje gång - han öppnar dörren blir jag lite varm om hjärtat. Det tog sådär 20 år av letande att hitta rätt, men det var värt att vänta på.