torsdag 26 februari 2009

Skrivstil

*innehåller snack om självskadande och våld*

Jag är lite smått fascinerad över min förmåga att låta samlad, stava rätt och skriva sammanhållna meningar när huvudet är ett skatbo av galna tankar. Har gamla detaljerade anteckningar från alla möjliga speciella situationer då jag borde haft annat att tänka på än att beskriva. Jag kan uppträda närmast normalt också. Skratta på rätt ställe och så.

Någon läkare någon gång skrev i min journal att jag är "mycket impulsiv", men jag tycker jag är rätt kontrollerad. Nu har jag i ett par veckor haft mer och mer frekventa (typ 2 ggr/tim) tankar i mycket grafisk form om att skära mig, ser framför mig hur jag "borde" göra, utan att jag gjort något. Ja, jag har en plan, jag har alltid en plan, men eftersom jag för det mesta är mycket petig med vilket verktyg jag använder och inte har något sådant till hands, ja utom det i verktygslådan då men det är inte mitt personliga så det använder jag inte, så måste jag först ut på en expedition för att skaffa ett. Så länge jag avhåller mig från detta första steg så är det rätt lugnt. Om jag inte tokflippar förstås, allt är möjligt. Tjohej.

Av alla goda skäl till att låta bli - att det bara ökar ångesten i längden, att jag är värd att behandlas bättre, att jag faktiskt klarar att hantera saker på mer konstruktiva sätt... det enda som biter på mig just nu är att jag rätt nyligen firade 1 år fritt från självskador, och jag klamrar mig fast vid att jag inte vill bryta trenden. Gud så patetiskt det låter.

Skräckbilderna kommer och går. Denna morgon är det någon som drar i min vänstra arm tills den lossnar från axeln, och någon krossar höger ben med en stor kofot. Replay. Replay. Replay. Jag försöker verkligen, försöker andas och låta bilderna vara, inte gå in i det. Men det känns så hotfullt. Det är något hotfullt runtomkring mig, ovanför mig, känner tentaklerna i nacken. Vet inte varför de mörka krafterna bara gör sig påminda ibland. Jag borde slå det ifrån mig, det också, men då kanske jag missar något viktigt.

Ambivalens. Jag vet fortfarande vilken värld är den som jag måste stanna i, att en del av mina tankar ska ner i den svarta plastsäcken. Men det är inte smärtfritt.

6 kommentarer:

  1. Hoppas du snart får lite lugn vännen. Kram.

    SvaraRadera
  2. Usch vad hemskt...
    Jag vet inte men du håller inte på att gå in i en psykos väl...eller kan Lithium spöka så i början? Låter onekligen himla obehagligt. Kanske du borde prata med doktorn?
    Var rädd om dig älskade vän.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Kimmi - just nu är jag lite lugnare, det är värst på morgonen... Jag vet inte om psykos är rätt ord (eller jag vill att det inte ska vara det) men det började när jag slutade med Risperdal, som ju är antipsykosmed. Så nu vill min läkare att jag tar en annan liknande med, Abilify. Får väl se om den hjälper, det tar några dagar... Jag tar fortfarande litium och lamotrigin och de gör nog sitt jobb, jag är inte deppad eller hypo, har bara skumma saker på gång i skallen.

    Tack för omtanken söta du. Kram!

    SvaraRadera
  4. hm, har oxå haft dessa.. visioner, tämligen omfångsrika och väldigt detaljerade, bilder om hur det ser ut, känns och.. ja.. jag vet inte. vad är det för något? har alltid haft en livlig fantasi men ibland känns det ju bara som att man drunknar i mörker..

    SvaraRadera
  5. Beva - jag är inte riktigt klar själv över vad det är för något. Det är inte riktiga hallucinationer, men inte vanliga fantasier heller, åtminstone styr jag inte riktigt över det, det bara kommer och går.

    Men antipsykospiller verkar hjälpa mot det för min del, har knappt haft det alls under det året jag tagit Risperdal. Så jag hann glömma bort exakt hur jobbigt det är...

    SvaraRadera