tisdag 17 februari 2009

Pillerpladder

Det här är nog bara av intresse för mig själv, introvert symtomdravel.

Förr brukade jag uppleva mitt dåliga mående som ett enda paket. Nedstämdfysiskångestororastlössömnproblem-våldsammamentalabildersjälvskadeimpulserdissociationsjälvmordstankar.

Nu börjar det utkristallisera sig i delar. Jag har ju t.ex. varit väldigt mycket mindre nedstämd, både mindre djupt och mindre ofta och länge, sedan jag började med lamotrigin, och då försvann självmordstankarna.

Med Risperdalen som jag fick ungefär samtidigt försvann ett jobbigt fenomen som jag inte vet riktigt vad det ska kallas för, jag kallar det för "skräckbilderna", någon sorts tvångstankar kanske - sekundsnabba, intensiva bilder av att bli utsatt för våldsamma överfall, inte riktigt som en vanlig fantasi, det är ingen handling, inget jag tänker fram, utan det bara dyker upp som filmklipp. Jag har lärt mig bättre med tiden att hantera det, bara acceptera bilderna utan att engagera mig, men det ger ändå en obehaglig känsla av att inte få vara ifred i min skalle.

Med dessa mediciner försvann även självskadetankarna nästan helt, från att ha varit ett stort problem.

Med litium har humörsvängningarna försvunnit så gott som helt.

Det som inte har försvunnit är en sorts grundångest, en ständig spänning i kroppen som bara egentligen lättar när jag är euforiskt uppåt, och det blir jag ju inte nu längre... Men alltså även när jag inte är ett dugg nedstämd finns krampen i magen kvar.

Sedan det att jag är så lättuttröttad mentalt, det finns också kvar.

Så även om jag på ett plan upplever att jag mår bra, jag är ju inte nedstämd, så finns det saker jag besväras av.

Att jag ältar detta är för att jag håller på med medicinändringar och försöker avgöra om det funkar eller ej. Jag är fortfarande humörmässigt jämn, men nu börjar "skräckbilderna" och självskadetankarna dyka upp igen, ångesten har gått upp ett snäpp. Idag har jag känt en stark oro i kroppen och sov dåligt. Blir så tvehågsen. Det känns konstigt, jag mår inte dåligt men har galna tankar. Jag vill ju gärna slippa Risperdal men jag vill inte tillbaka till det träsket där jag dag efter dag efter dag måste hantera självskadeimpulser, det är så jäkla tröttande. Men det kan ju mycket väl vara något temporärt medan kroppen ställer om sig. Så svårt att veta.

Jaja. Tror jag biter ihop lite och testar utan Risperdal ändå, fram till nästa läkarbesök i april. Om det absolut inte lättar får jag väl bita i det sura äpplet och ta min neuroleptika. Pest eller kolera.

5 kommentarer:

  1. Lätt att snurra in sig i tankar kring sitt mående. Själv upplever jag mig själv mycket mer balanserad med Lamotrigin fastän man skulle kunna tro något helt annat på min blogg just nu.

    Tror inte det har så mycket med Lamotriginet att göra som att det är vinter, mörkt, jag oroar mig för flytten (om jag hittar en lgh) och ekonomin och nu sist för att hela helvetet bröt loss när min stora kärleks fru fick reda på allt... Han har inte hört av sig sen dess.

    Vad jag nog vill ha sagt är att Lamotriginet balanserat mig men samtidigt gjort mina "riktiga" känslor mer tillgängliga, och i och med att jag gått på enbart antidepressiva i tio år så tror jag att jag tappat förmågan att hantera käsnlor ngnstans på vägen. Liksom att den där uttröttbarheten är precis lika stor nu som tidigare. Det tror jag ärligt talat inte att man kan komma tillrätta med.

    Nu blev det en uppsats. Vet inte ens om det kom något vettigt ut.

    SvaraRadera
  2. Äh, vi är galna, vem förväntar sig vett. ;)

    Jo absolut att man måste räkna in yttre faktorer, självklart blir man påverkad av en sån stressig situation som du är i. Tycker du verkar ha stått på benen förundransvärt väl. Du är duktig!

    Det som oroar mig just nu är väl att jag inte tycker mig ha mer stressfaktorer än vanligt, något är det ju alltid (om inte annat finns alltid vår vän/ovän Framtiden att bekymra sig över...) men ändå dyker dessa gamla skräptankar upp. Rädd för att det ska dra ner mig igen. Eller skräckslagen snarare.

    Men det underlättade lite för mig att skriva ner det i en tråkig blogg, nu är jag klarare över vad jag har att göra med.

    Ha, jag kunde skriva en uppsats jag också!

    SvaraRadera
  3. Det du skriver får i alla fall mig att känna mig mindre ensam.... jag känner igen mig. En del av det du skriver kunde vara ett karbonpapper på mitt liv.

    SvaraRadera
  4. Du har väl ingen tråkig blogg, jag instämmer med Thea att du får mig att känna mig mindre ensam.
    Jag har inte vågat exprimentera med olika tabletter för när jag senast gjorde det var jag som en zombie.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Tea - tack. Fast det är sorgligt att du ska behöva känna igen dig, önskar ingen att behöva gå igenom samma saker. Men visst är det skönt att inte vara ensam med allt.

    Bloggullet - nej, mediciner får man ha respekt för. Men jag funkar så dåligt utan, ibland har det varit en fråga om att överleva, då testar man nästan vad som helst...

    Kram på er!

    SvaraRadera