söndag 8 februari 2009

Kvarlevor

Mannen sa igår att han är jätteglad att jag inte slutade ta medicinerna, de mediciner som hjälpt så mycket det senaste året, bara för att jag gick upp i vikt. Förstår ni att jag älskar honom?

Det rinner tankar genom huvudet när jag sitter så här ensam tidigt på morgonen (inte för tidigt, har sovit mina 8). Av förklarlig anledning är det mycket psykminnen idag. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte kunde skriva om det. Till en viss del kan jag prata med Mannen, han är öppen men har ju aldrig varit på min sida av staketet. Kan omnämnas med ett par kompisar, men de har det längre bakom sig, har ingen kontakt med psyk idag, och det är nog olika hur mycket bakåtskådande man vill ägna sig åt.

Jag känner mig avklädd och ensam, avpersonifierad, utan mina minnen. Lite lustigt sagt kanske av någon som har och har haft rejäla minnesluckor, klippt bort delar av livet. En på flera ställen uppdämd flod, och ibland har någon hög med bråte lossnat och vattnet störtat ut och nästan krossat mig, men till slut har jag ändå fått tillgång till en större del av mig själv. Mitt navelskådande har inte gjort mig lycklig, men mer definierad. Jag är. Eftersom jag inte är mitt uppe i en extrem humörepisod just nu ser jag det inte andligt, inte som att det finns en gudagiven essens, utan som att varje människa är en intrikat, unik mosaik av inre och yttre omständigheter. (Fast ärligt talat, den bild jag får i min skalle är farligt lik den vision av universums alla nivåer jag hade en gång när jag var rätt utflippad, så lite metafysisk kanske jag är ändå.)

Får se om jag kan ta upp det i terapin på måndag. Jag har gått där i ett antal år. Då och då säger jag att jag kan väl inte sitta här i all evighet och älta min barndom. Då säger Psyko H "men du har knappt sagt något om din barndom". Sant. Fast det blir kanske inget ältande alls på måndag, känner mig lite generad. Jag sa för tre veckor sen att jag inte skulle komma i måndags, att jag skulle vara i Stockholm. Men han måste ha missat att skriva upp det, han ringde på måndagen och undrade var jag var, jag stod i trafikbullret vid Sergels Torg och uppfattade inte signalen så jag fick höra det på svararen senare. Normalt brukar jag inte missa möten utan att lämna återbud, jag var inte riktigt beredd på att han skulle ringa, vi pratar aldrig på telefon. På något sätt känns det pinsamt trots att jag egentligen inte gjort fel. Dessutom strulade jag till en telefontid med Dr B dagen efter, när vi hade sagt "vi hörs om två veckor" tänkte jag inte på att det var en resdag för mig, när han ringde kunde jag inte svara för jag var fullt upptagen med att springa efter Arlanda Express. När vi pratade dagen efter och jag bad om ursäkt sa han "sånt händer, ibland är det jag som glömmer att ringa så det jämnar ut sig", fast han har aldrig glömt att ringa mig så det var väl bara gulligt sagt.

Jag gillar mina vårdkontakter men de är onekligen lite av Auktoriteter för mig och skrämmer mig. Mest är det att jag känner mig förpliktigad att vara så jävla tacksam. Många får ingen terapi överhuvudtaget, och en fast läkarkontakt som går att prata med som en normal människa är inte någon självklarhet, så jag är liksom rädd för att göra något fel och bli av med dem. Känslan av att ansvaret ligger på mig. Kanske får ta upp det i terapin, hahaha.

7 kommentarer:

  1. Vad härligt att det har gått så bra under det senaste året och att din partner, trots att han inte står på samma sidan staketet som du säger, stödjer dig oavsett om vädret är soligt eller grått. Men visst är det svårt att anpassa sig till sitt "nya" jag när man så länge levt med en enda trygghet: Veta med säkerhet att man snart igen ska må dåligt. Det är svårt att ta i sina fina ljusa sidor när man tyckt så illa om sig själv. Men man ska få lov att göra det och en vacker dag hoppas vi alla att det är naturligt att må någorlunda bra och att det är ok att tycka att man duger. Kämpa på!
    Kramar

    SvaraRadera
  2. Så välformulerat och genomtänkt du har skrivit, jag ska läsa det en gång till. Jag måste läsa sakta och tänka till när jag läser såna viktiga saker som du skrivit.
    Ha en skön söndag.
    Många kramar

    SvaraRadera
  3. Läst..
    lite tom på ord
    Men jag finns alltid här och läser...

    KRAM

    SvaraRadera
  4. Känner så igen mig i det sista du skriver om att känna att man själv har ansvar för att folk inte ska "sluta tycka om en" om du förstår hur jag menar.
    Precis som laluna är jag inte så pratsam. Jag mår inte bra alls med tanke på allt som hänt de senaste dygnen. Många kramar

    SvaraRadera
  5. Tack tack!

    Galenpanna - Jo, än har jag inte vant mig vid att leva i ljuset, är lite bländad och se inte var jag sätter fötterna. Men det kommer väl.

    Bloggullet - Genomtänkt my ass. ;) Jag skriver visserligen långsamt men aldrig med en plan, brukar sällan veta vad jag vill säga förrän jag ser det skrivet. Tänker med fingrarna.

    LaLuna - kram på dig gumman.

    Kimmi - jag skriver vad jag tänker hos dig.

    SvaraRadera
  6. Vad härligt att höra din mans kommentar ang vikt :) Man är självkritisk nog som det är, och behöver få höra sånt i bland. Tycker du skriver så bra. Öppet, ärligt och väldigt mänskligt.. Kramen

    SvaraRadera
  7. Kristin - tack, jag blir rörd av din kommentar.
    Kram tillbaka!

    SvaraRadera