Sällskapsdjur

Kalenderblick. Javisstja, det är oktobermitt och klassisk depressionssäsong. Tror ändå inte det är så farligt, jag är nog mer kvardröjande trött efter sällskapsliv både i fredags och i måndags. Jag säger när folk frågar att jag numera begränsar mig och säger ifrån när jag inte orkar, men det är inte helt med sanningen överensstämmande. Situationen präglas snarare fortfarande av en avsevärd dos önsketänkande. Till slut är jag totalt utmattad och allmänt uppjagad, har svårt att hålla käften och svårt att lägga mig på kvällen. Tog både ett par stesolid och en sömntablett under helgen, vilket jag ändå på ett bakvänt sätt får gratulera mig själv till, det sitter ju långt inne.

Samtalet med Syster M2 igår var ändå guld. Vi betade av ytterligare en suicidsituation och lite annat skräp. Jag hade printat ut ett par spår av det förflutna, ett par gamla blogginlägg, och hon tog emot det på ett bra sätt. En tripp till vampyrcentralen ingick i förmiddagens aktiviteter, mycket trött efter det men det dök upp lite folk som ville prata om saker, det uppkopplade samhället, ja...

Sovit längre än vanligt, fastnade sedan igen idag i gamla blogginlägg och upplevelsen av att mycket varit betydligt jobbigare än jag än minns det som, jag vet ju dessutom att en del av det värsta inte ens finns nedskrivet, och det finns säkert tusen psykologiska teorier om varför jag inte borde ägna mig åt djupdykning i gamla soptippar, men jag blir inte av med min hunger, jag vill ha min själ, hela min själ, även de skärvor som är trasiga och odugliga. Kanske särskilt dem. Att visa upp sina ljusa fluffiga kanin-sidor som alla vill klappa är en sak, till synes enkelt men man äger dem aldrig, inte på riktigt, omvärldens giriga händer tar utan att fråga. Jag kan vara en ganska begåvad kanin emellanåt, och bekräftelsen kan tillfälligt bedöva, men det enda man någonsin vet på riktigt är ens eget är det som ingen annan vill ha.

Men jag har tänkt alldeles mer än nog för idag så nu ska jag bara skölja hjärnan med musik och äta pizza.