torsdag 8 augusti 2013

Regnrusk

Eftersom jag höll igång i tisdags blev gårdagen stillsam, dagens enda utflykt var till sjukhuset där Mannen skulle ta ett rutinmässigt blodprov och jag köpte ett grattiskort till min ena son.

Vi pratade ytligt om att äta lunch på stan på en uteservering idag, men det utlovade regnet har anlänt så jag tror vi hoppar över det. Får räcka med att träffa Syster C samt ledarna för bipolärgruppen i eftermiddag, det ska vara någon sorts avslutande möte. Jag känner mig ärligt talat lite utled på att prata om mig själv. Jaja.

Min självsvåldiga medicinändring verkar ha funkat, den där extra överväxeln i aptiten har gått ur, jag äter, och äter även onyttiga saker (igår åt jag glass), men den där tvingande måste-tugga-på-något-hela-tiden-hungern har givit med sig. Dessutom märker jag inte någon större skillnad psykiskt, kanske sover jag någon timme kortare men 8h istället för 9h går faktiskt lika bra (och inatt sov jag 10)

Fundarar på att hälsa på min mamma i höst, ska kolla med äldste sonen när han tänker åka upp. Kanske kan bli lite svampplockning om det vill sig. Finns ju mest åkermark här nere men däruppe är det annat.

Ibland blir jag rädd ändå, rädd att bli ett rakt streck som aldrig handlar utifrån passion och drömmar. Att likgiltigheten ska svälja mig hel. Jag är inte där ännu, men stabiliteten har sitt pris, det känns.

2 kommentarer:

  1. Jag förstår din rädsla. Det är så lätt att tro att stabiliteten är superbra och eftersträvansvärd. Men samtidigt kan en så lätt fastna i det. Jag önskar att en kunde få det bästa av två världar, både stabilitet och att leva livet.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tulipanaros... jo jag vet. Jag ska inte gnälla för mycket, en stor del av tiden känner jag mig lycklig. Om än inte himlastormande över alla bräddar lycklig.

      Kram!

      Radera