söndag 18 augusti 2013

Biograf(i)

Så här framåt kvällningen kommer det över mig minnen från kontakten med psyk. Inte en enda specifik händelse utan en filmtrailer av scener. Jag känner mig på något sätt besmittad. Har de tagit en bit av min själ i försöken att rädda den? Hade jag ens levt om saker tagit en annan vändning? För det bekänner jag: jag är hellre vid liv med en själ som knaprats på i kanten än död. Inte för att jag är fasansfullt rädd för att dö, men jag har saker (människor) att leva för.

Men minnena tränger sig på - en ful garderob, innetofflor, måltidsschemat, dörren som öppnas på natten, dessa ögon som stirrar utan att tala (speglar de bara mina?), tårfloderna, iskylan och värmen, klaustrofobin och trygghetskänslan, väntan, väntan, väntan. Snart ska medicinerna verka. Snart, snart. Så försvinner ännu en dag.

Och soundtracket till trailern är galenskapen, ekot av den är hopslingrad med alla hågkommelser. Tillvaron som en elak spegellabyrint med utgångsskylten pekande mot helvetet.

Det rädda lilla krypet vill be mig om att aldrig glömma henne därinne.

Många skulle säkert säga till mig att sluta älta, rycka upp mig och leva i nuet. Men mitt behov av att ha min historia är för stort. Om jag förskjuter det mörka kanske jag en dag glömmer det livsviktiga i att älska.

10 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! (jag skrev egentligen för mig själv, ibland glömmer jag för ett ögonblick bort att någon kanske läser)

      Kram!

      Radera
  2. Ja mkt bra skrivet. Gripande och målande. Ta väl hand om dina minnen du så länge du behöver det. Kramar!!

    SvaraRadera
  3. Tack så mycket för gratulationen, idag är det bättre. Mycket bättre än igår faktiskt...

    Och alltså, jag tror jag sagt det förut. Men återigen, jag fullkomligt älskar hur du skriver. Sluta aldrig, och så bra skrivet. Väldigt gripande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att det är bättre!

      Tack, det känns märkligt när något man skriver ihop kan beröra någon annan.

      Radera
  4. Åhhh... det var längesedan nu du fina chey ♥
    Vi har ju flyttat som du vet och jag var så glad åt att får börja nya jobbet. Som inget blev. Plus att jag ramlade ner i grövsta formen av ek katastrof på länge. Snart 7 veckor utan pengar.
    Nåja, flickorna har nu varsitt rum och jag kan sitta ute i parken/trädgården hela dagarna.
    Vi har kärlek o styrka!
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trist med jobbet. Jag hoppas något bättre dyker upp. Det verkar ändå bra att ni flyttade. Nu är hösten på intågande med nya friska tag(?) Skönt att du och tjejerna kämpar på.
      Kram ♥

      Radera
  5. Man ska väl vara rädd om sina minnen. Jag kör en snabb bloggrunda nu, så jag säger Kram och ha en fin Onsdag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram själv och hoppas din dag går som den ska.

      Radera