lördag 31 maj 2014

Repris

Min tanke om en stillsam promenad igår transformerades till en rejäl runda matshopping, och lagom när vi kom hem med kassarna ringde telefonen och vi blev inbjudna att hänga med på middag på en uteservering nere på stan, ungefär samma gäng som kvällen innan. Jag hade väl kunnat tacka nej men det lät trevligt just då. Har visst en tendens att fungera så. Och jag engagerar mig, lyssnar och pratar och skrattar. Sedan står jag där och mår verkligen skit efteråt, inte någon social fobi-rädsla för vad folk tycker utan en härdsmälta. Det passar inte riktigt in på det jag läser om depressionsbehandlingar, och jag är trött på att inte förstå det och att det fortsätter år efter år. Försöker hålla ihop ytterlagret, inte kasta mig på golvet och sparka och slå, uppträda hyfsat mot Mannen, ignorera att min skalle är ett nattligt träsk med köttätande monster.

6 kommentarer:

  1. Jag har ofta funderat på hur ofta och länge man kan fortsätta slå huvet i väggen (inte bokstavligt) och upprätthålla en socialt "fungerande" fasad men ändå alltid må uselt själv? Om och om igen.....
    Kram Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns väl inget svar annat än det individuella. Jag kan hålla uppe fasaden ganska länge. Kan sitta och vara snäll och artig på psykakuten ;) Men när jag kollapsar helt är det ingen vacker syn... oftast lyckas jag dra mig undan. Det är väl bara Mannen av de i min närhet som har sett allt. Själv ser jag inget slut på det.

      Radera
  2. En stor Måndags kram kommer här.

    SvaraRadera
  3. Du påminner om en nära vän till mig. Jag brukar säga till henne att hon ska söka in på Dramaten, för hon skulle få en tjänst direkt. Hon lurar alla. Sedan rasar korthuset. Men hon säger att hon kan inte ändra på det och då är det nog bättre ändå att hon får vara den hon är och som hon väljer att visar för andra.

    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det beror kanske lite på vad problemet är... när jag varit ledsen för något konkret som att min man blivit hastigt sjuk har jag kunnat visa det för omgivningen, för det är sådant som många kan relatera till, har mönster de kan använda för att veta vad de ska säga och göra. Men är min svaga punkt för tillfället något som folk betraktar som utomjordiskt, så blir det en laddad situation hur välvilliga de än är, och jag måste göra en kalkyl över om jag har råd att tackla människors obekvämhet och kommentarer som hamnar fel i en situation där jag kanske knappt har några marginaler. Har enstaka vänner som får höra en del ej akut barnförbjudet, Mannen vet absolut mest, men ibland orkar jag inte med stressen att oroa honom heller, det är väl därför mycket hamnar anonymt på nätet...

      Kram!

      Radera