tisdag 16 mars 2010

Tanketröskar

Försöker läsa era bloggar men hakar upp mig, ord in där och ut där. Och ja, jag vet att det inte är någon ödesbestämd plikt att bloggläsa, det är mer ett tecken för mig själv att allt inte är lugnt. Av och till har jag attacker av skräckbilder i skallen, dumma impulser också, ångest över den jag är eller tror mig vara. Resan rullar på repeat. Jag är rädd för att jag har förstört för de andra, trött på att vädra min smutsiga byk inför människor bara för att jag behöver förklara varför jag inte jobbar och varför jag sitter och stirrar frånvarande vid matbordet. Även om ingen visar att de tar illa upp så svider det att känna sig onormal, inte bara onormal i jämförelse med andra utan framför allt onormal i jämförelse med mig själv. Jag har haft en del roliga stunder på resan, det känns sorgligt att jag inte orkar med. Att behöva anpassa sig. Jag vill inte anpassa mig.

Orkar inte hålla ihop tankarna som sliter och drar åt olika håll. Ska kolla om Mannen kan hitta på något vettigt att göra, jag behöver en projektledare just nu.

3 kommentarer:

  1. Känner igen den där utanförskapkänslan. Den är fruktansvärd. Men någon gång är det vår tur - vi ska in bland de "normala" igen. För vi är egentligen inte "onormala" utan "bara" sjuka. Och vi kan bli friska igen och slippa känna oss utanför i alla lägen.

    Tror på dig.

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Du är ungefär lika förvirrad som jag låter det som.;o)
    Ungefär samma tankar som snurrar omkring och söker landningsbana.
    Det är så jobbigt att vara människa ibland.

    Ha det så bra du kan och ta hand om dig.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Bloggullet - som en guldkant på de stora grå åskmolnen kan vi iallafall vara förvirrade tillsammans. ;)

    Kram!

    SvaraRadera