Varit uppe sedan halv tre och surrat runt, men jag har fått en del gjort, kastat gamla hädangångna krukväxter (även ödesträd vissnar om de inte får vatten på ett halvår), organiserat mina handväskor och stuvat undan lite kläder, diskat, bytt låtar på min iPod. Har av och till superångest, självmordstankar och hela kitet, och Stesolid biter inte något vidare. Mannen insisterade på att jag skulle ringa dr B så nu har jag tid hos honom kl 14 idag. Om jag är tyst ett par dagar kanske jag har blivit inlagd, jag säger om för det är verkligen inte alls säkert men dr B föreslog det som ett alternativ, bara tills det värsta har vänt. Det skulle kännas väldigt pinsamt att komma till avdelningen igen, fast samtidigt kanske skönt att ha en struktur omkring sig som motvikt till kaoskänslorna?
Jag anstränger mig verkligen att försöka hålla mig neutral, samlad, förnuftig, oberörd, distanserad. En insekt under mikroskopet.
Men jag är rädd.
Kära kära du... Jag vet inte vad jag ska säga. Det är så hemskt att du har det så tungt.
SvaraRaderaDu har tagit dig igenom värre saker än det här, Nina, eller åtminstone minst lika illa. Så kanske kan du försöka hålla kvar om vetskapen att det alltid hittills har gått över trots allt?
*håller om* Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra.
Jag hoppas verkligen att du kommer må bättre.
SvaraRaderaKramkram <3