Kvar

Har inte mycket att skriva när jag lever det lugnaste liv man kan tänka sig. Allt man behöver är en mat-och-sov-klocka, typ. Jag får fortfarande inte gå ut från avdelningen ensam, men tack och lov betraktar de Mannen som högst pålitlig så jag kan åka hem en stund med honom. Mår hyfsat, är inte alls så drogad nu, har på egen begäran också dragit ner på sömnmedicinen så jag kunde gå upp 7 imorse och dricka en kopp kaffe som en vanlig människa.

Psyko H har ställt upp, jag har fått gå två gånger i veckan istället för en, har känt ett stöd därifrån. Trådar har väckts som får mig att tänka. Som det att jag har mycket starka impulser att skära mig nu igen, tänker att det är som om allt blir fel när ärren läks och bleknar men känslan finns kvar, känslan bakom. Jag viker runt och undan, försvarar mig med att bli stenkall, eller lindar in i så många ord att det inte märks att jag egentligen inte låter mig känna. Smärtan är fortfarande en främling för mig, den står där stadigt i min väg och jag kommer inte förbi, men jag vet inte vem han är och vad jag ska göra och säga.

Ändå har jag någon sorts bra känsla. Att jag är mer ärlig än någonsin.

Mannen har varit ett sånt superplusextrabra stöd, fixar allt det praktiska, fixar allt det känslomässiga. Jag skulle vilja klona honom och dela ut till behövande. ;)

Ledsen att jag inte läser några bloggar just nu, har så kort tid vid datorn, saknar er alla så här kommer nog att läsas ikapp så gott jag kan när jag väl är hemma igen.