Kakmonster

I söndags fick jag för mig att åka till köptemplet, skulle byta en liten grej på Ikea, samt köpa t-shirts till Mannen och skor till mig - dock ej "oj så fina blanka ljusgröna glitterskor" utan vardagliga ersättare till ett par som jag på riktigt har slitit ut. Kom också hem med exakt dessa saker, inget annat, så det kändes inte som någon äkta shoppinggalenskap. Var ruggigt trött när jag kom hem.

Sömnen har funkat utan piller, men ångestnivån har definitivt hoppat upp ett snäpp och tankarna fastnar på stickspår mellan varven. Lite knepigt är det eftersom Voxras kemiska sammansättning snarare brukar boosta ångest, så man kan tycka att det inte borde bli värre av att minska på den, men verkligheten tenderar att gå sina egna vägar... Aptiten har gått i taket också, och det där ointresset jag kände för sötsaker i somras har gått över med råge, här mumsas det dammsugare hejvilt. Vet inte varför det är svårt att bry sig. Kanske är jag helt enkelt mer rädd för att bli helknäpp igen.

Idag ringde en psykolog från mottagningen, så Dr C hade tydligen redan fixat med det. :) Vi ska ses i nästa vecka och diskutera läget, så får vi se vad vi båda tycker, om det finns något vettigt att jobba med.

Mannen fyller jämt om ett tag, och ikväll ringde ett av hans barn och sa till honom att leta fram passet för det ska bli en överraskningsresa. :) Nu kände jag faktiskt till det, för jag hade pratat med en av hans söner innan, men jag avslöjar inga detaljer. ;) Tycker det är jättegulligt tänkt av dem, för Mannen är inte så superförtjust i att bli firad på konventionellt manér, tror han kommer att trivas mycket bättre med att avslappnat umgås med sina barn en helg, de bor lite utspridda annars. (Nej, jag ska inte med, pallar ändå inte riktigt med och det här ska vara för honom och barnen.)

Äsch, nu är det lika bra att gå och lägga sig, ska lämna blodprov imorgon bitti. Hoppas leverproven har normaliserats!