tisdag 27 maj 2014

Egentid

Promenaden till havet blev av i söndags. Det tar ca en timme och en kvart att gå enkel väg, så det är en hyfsad runda, delvis genom skogen. Tyvärr var jag inte riktigt beredd på det fyrverkeri av minnen och känslor som attackerade mig när jag passerade psykhuset, och de skogsvägar jag gått så många gånger på när jag varit inlagd. Det fanns t.o.m. en träbänk med mitt blod på i en glänta, men den är tack och lov borta nu, raserad i någon av stormarna. Jag försökte fokusera på att identifiera fåglar och växter och träd, harsyra, skogsstjärna, ekorrbär, men det var helt stumt inuti i mig, som en uttorkad gummipackning.

Det gick vågor och var lite grumligt i vattnet, men jag doppade fötterna en stund. Alldeles för kallt för min smak, ändå var det ett par äldre damer och några glada barn som badade. Tittade på utsikten. Jaha.

På hemvägen var jag högst medveten om järnvägsspåret, vilket bara är löjligt, den vägen kommer jag ändå garanterat aldrig att ta, bara ett utslag av hur förvridna mina tankar var.

Försöker skärpa till mig mellan varven, prata, göra normala saker. Vi har precis varit ute och köpt lite mer balkongblommor plus nya fräscha balkonglådor. Mannen övningskör med en son, jag har ätit en massa pasta. Jaha.

Jag pratade lite med Mannen sent igår, annars hade jag nog exploderat. Femton års minnen av att vara psykfall centrifugeras i min skalle. Men det är inte helt enkelt för honom att förstå allt, även om han verkligen försöker, och jag vet inte riktigt vem jag skulle prata med annars. Det är för intensivt för att lägga på andra som mår/mått dåligt, det känns bara inte rätt, och även för vården är det alltför känsligt - tillfällen då man mått dåligt p.g.a. annan vårdpersonal vill de inte gärna ta i, och riktigt konkreta detaljer av ens destruktiva leverne ska inte beröras.

Nej, jag vill inte älta allting i all evighet. Och jag har gjort flera större förändringar i livet utan att se bakåt, så jag tror faktiskt inte att jag är extremt dålig på att gå vidare. Men det är det där med att kunna kommunicera fritt. Att byta utbildning eller jobb går att prata om. En skilsmässa går att prata om. En flytt går att prata om, även om den innebar att man plötsligt befann sig i Norrlands inland och inte alls fattade vad man skulle där och göra. Inte ens en (okomplicerad) hjärnoperation är något direkt bekymmer. Så dessa saker tänker jag mycket sällan på. Men mina svartaste hål får jag hålla i egna händer, och de bränner som kolsyreis.

10 kommentarer:

  1. Åh, det är tungt när man har sin "utvägsradar" påslagen, och blir sådär plågsamt medveten om tågspår även om man aldrig skulle välja det sättet. Jag tycker ändå det låter som om du kämpar på bra, jag hoppas det lugnar sig snart. Jag vill också till havet.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utvägsradar var ett bra uttryck. Tänk om det vore en utomstående person som uttalade alla dessa hot, det skulle vara lagbrott och anses mycket upprörande, det skulle vara okej att vara rädd. Men det är ändå inte så illa som det kan bli, inget som måste göras något åt just nu, det går över.
      Skulle gärna skicka över lite sand med snäckskal i, kallt salt vatten och strandskator.

      Kram!

      Radera
  2. Minnenas väg på gott och ont! I all svaghet så är du så stark. Så grymt bra på att klä tankar i ord och meningar.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte riktigt vad styrka är längre, i slutändan sätter man en fot framför den andra och håller på så. Men tack!

      Kram!

      Radera
  3. Jag kan inte formulera något vettigt att skriva. Men jag har läst och jag skickar varma kramar!

    SvaraRadera
  4. Så fint att du har din man som du kan prata och dela dina tankar med. Jag tycker att du är fantastisk kämpe. En stor styrke kram till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är tacksam över Mannen precis varenda dag. Känner mig inte som någon kämpe just nu precis men det vänder väl.

      Kram!

      Radera
  5. Det blir inget socker till dig för du är ingen suris :-)
    men en stor KRAM kan du få :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag kan nog vara blandgodis ;)
      men stor tack för kramen och kram tillbaka!

      Radera