fredag 19 juni 2009

Undanflykt

Fick lite lustiga blickar och glada tillrop från folket som festade på balkongen när jag hämtade tvätt i tvättstugan. Vilken galning bokar tvättid på midsommarafton, liksom. Mig passade det utmärkt. Mannen jobbar ju och all släkt bor långt ifrån så här firas det inte. Tar sillen imorgon.

Har tittat på film av och till på datorn, fick en packe Gaiman och Pratchett av min yngsta son så idag har jag sett en tecknad Soul Music. Lagom lättsamt.

Jag är sanslöst sansad trots att en del av morgonen användes till att införskaffa och använda vassa föremål. Det enda som bekymrar mig är att Mannen blir orolig. Annars är det bara en kick och en lättnad. Samtidigt vet jag i bakhuvudet att det är konstigt att jag är såpass bakåtlutad och oberörd. Som om den ansträngning jag lagt ner i att sluta är helt meningslös. De logiska argumenten känns ologiska, eller snarare som andra människors logik. Jag har försökt göra en händelseanalys (enligt ett frågeschema jag hittat på ett nätforum) och kommer bara fram till att jag totalt gav tusan i att ens försöka hantera situationen på något annat sätt. Viljan fanns inte där, den fanns enbart i den omedelbara belöningen som dinglade framför näsan. Känslan framför tanken, som bara fick vara med för att planera och städa upp.

Det spöregnar. Borde sova, blev rätt kort sömn både förra och förrförra natten. Liiite ansvar får jag fanimej ta.

10 kommentarer:

  1. Hoppas du haft en skön midsommar även om du inte firat. Är inte så mycket för midsommarfirande jag så för mig kvittar det, bara en onödig helg :) Fattar inte ens varför vi firar det :)
    Kram

    SvaraRadera
  2. Användandet av vassa föremål är också ett sätt att hantera saker, även om det är ett primitivt och destruktivt sätt.
    Vi har våra försvar och coping-strategier av en anledning. Det är så lätt att glömma bort det ibland när människor omkring en säger "sluta" som om det vore lika enkelt som att sluta slänga blöta handdukar på badrumsgolvet.
    Personligen hoppas jag andra utvägar. Men jag måste också acceptera att ibland är självskada det enda jag vill. Och det enda som håller mig vid liv.

    Så visst är det en flykt. Men ibland måste en få fly. Det går inte alltid att kämpa på samma ställe varje minut av varje dag. Flykten kan bli en paus att hitta nya krafter.

    SvaraRadera
  3. Vassa föremål känns tryggt att ha, inte för att man just ska använda dem i stunden, utan bara för att de är en utväg. Det som stoppar mig är min man och mina barn. Men ibland känner jag att jag även skiter i dem också - hemska mig.

    SvaraRadera
  4. Maria - tack, jag har firat lite idag ändå, sill och jordgubbar och sånt. Men bara jag och Mannen, släktträffar undviker jag helst...

    Kram tillbaka!

    SvaraRadera
  5. Charlyene - jag tror som du att det finns skäl bakom handlingarna. Det är en hårfin skiljelinje mellan att folk vill en väl och att folk vill att man ska sluta oroa dem. Även om jag lyckades hålla mig ifrån självskadandet i 16 månader så tror jag inte att jag kommer bli helt fri från det förrän jag verkligen vill bara för min egen skull.

    SvaraRadera
  6. Miriam - jag känner igen det där med att ha vassa föremål som en trygghet. Jag kastade allt för ett bra tag sedan, och det funkade en tid. Men ibland handlar man inte bara utifrån vad som är bäst för ens familj, man har egna behov också. På något sätt måste man ta hand om sig, och har man inte bra sätt så tar man till destruktiva sätt... Det kan vara rätt krångligt att förstå sig på!

    SvaraRadera
  7. Känner igen det där med tryggheten i att ha saker till hands...inte bara vassa prylar för att skada sig, men att man sover bättre om man vet att man har sömntabletter hemma, eller att man inte får ångest när man har medicin att ta... Man kan såklart inte bota det med ha sakerna hemma, men hade man INTE haft det så nog tusan hade man mått som sämst just då.

    SvaraRadera
  8. Jag måste säga att du är så klok att jag blir häpen. Du har kommit så långt i din förståelse av dig och dina handlingar att jag ofta lär mig något, och du sätter ord på mina tankar.
    Tack för att du finns.
    Kram

    SvaraRadera
  9. Kimmi - jo, man vill ha sina snuttefiltar...

    SvaraRadera
  10. Bloggullet - du är verkligen gullig! Jag tycker jag har lång väg kvar att gå till klokhet... men det är roligt om du kan få ut något av mina funderingar.
    Megakram!

    SvaraRadera