söndag 21 juni 2009

Terminator

Rätt bra och aktiv dag. Halkar ändå tillbaka till knivdrömmarna. Ser det, känner det. Är helt jävla stört fixerad. Som om de 16 månaderna utan aldrig existerat. Svär över att jag avstod från dagens gyllene tillfälle att införskaffa verktyg av den sort jag föredrar. Slåss med mig själv.

Och jag vet ju. Vet att även om jag just nu mest vill åt kicken så eskalerar det om jag börjar. Särskilt om jag blir stressad eller dippar lite, eller ve och fasa ramlar in i det gränspsykotiska området, då kommer tvångstankarna. Då får jag betala.

Se där, jag vet ju. Men jag fattar inte i djupet av mitt hjärta. Jag åtrår känslan av att övervinna det naturliga motståndet, att vara den som bestämmer över min kropp, att återskapa mig själv, att så handfast styra över liv eller död. Bara en aaaaning grandiost. Jag glömmer skräcken för när jag inte vill men måste göra det, när min hjärna (nu separerar jag plötsligt, kan inte känna att det är mina tankar) hotar med digra konsekvenser om jag inte offrar mig.

Till och med när jag ser det i skrift så här så tror jag inte på det, att det är där jag hamnar. Definitionen på att vara korkad: göra samma sak om och om igen och tro att utgången ska bli en annan. Men i en kaotisk värld kanske resultatet faktiskt blir annorlunda? Envist vill jag trixa mig runt alla varningstecken, för jag vill tro att jag har kontroll, kan styra över de starka känslor som självskadandet medför. Psyko H brukar kalla det min Terminator-önskan. Bli en maskin, osårbar, känslolös. Den absoluta motsatsen till vad min något mer mogna sida tycker är önskvärda egenskaper.

Ibland kan det låta som om jag har insikt. Egentligen är jag ute på djupt vatten och vet inte vilket håll jag ska simma åt.

6 kommentarer:

  1. Åh vad jag önskar att jag kunde skriva något smart, ett bra råd eller vad som helst. Jag önskar det verkligen men jag vet inte vad jag ska skriva. Känns bara som att jag vill ge dig en jättejättestor kram och säga NEJ.

    SvaraRadera
  2. Jag håller med de föregående, men vet samtidigt hur svårt det är att jobba emot tankarna. Ska du inte söka hjälp?
    Kramar i massor!

    SvaraRadera
  3. Kimmi - det behövs inga mirakelord, jättejättestora kramar är i högsta grad välkomna.
    Puss på dig!

    Sofie - jag kämpar och försöker. Tack!

    Lena - tack snälla för omtanken! Men det finns inte så mycket hjälp att söka. Jag är inte deprimerad eller hypoman, har inte supermycket ångest, är inte gränspsykotisk, så mediciner kan inte göra så mycket. Det här är väldigt psykologiskt. Och som sagt, jag ska inte träffa min terapeut på två månader, en av de saker som triggade igång den här röran...
    Så jag skriver av mig, det hjälper mest just nu.

    SvaraRadera
  4. Jag önskar jag kunde slänga ut en livboj till dig. Eller ro dig i land till säkerhet.

    Kan du inte fråga om du kan få en annan att prata med under semestern?
    Kram

    SvaraRadera
  5. Bloggullet - tack för att du bryr dig om!

    Tror inte att det funkar att få någon annan att prata med bara sådär huxflux, och jag är inte så säker på att jag skulle vilja det heller. Blir det någon riktig kris, att jag blir suicidal eller så, kontaktar jag min läkare eller akutpsyk. Mannen har läst vad jag har skrivit här också och vet om hur läget är. Nej, det ordnar sig nog.

    SvaraRadera