Kontrollförlust, är det det som svider i kroppen? Jag är den beroende, den som ska vara tacksam, inte kräva, inte andas för lätt eller sitta för säkert. Så här sitter jag osäker. Precis det jag ville aldrig skulle hända, att jag skulle bry mig mer än vad jag kan slå bort och skratta åt. Patetisk är det första invektivet jag kommer på om mig själv. Inte för att jag har stalker-fantasier om Psyko H, det är något annat, något med att när jag äntligen efter nästan nio år börjat prata i terapin så vill jag hungrigt ha den möjligheten alltid. Samtidigt som jag fortfarande ser honom som en motståndare, jag vet inte varför, han har visat att han står på min sida så det är nog någon gammal trasig resväska jag släpar på. Sanslöst korkat att alls bli beroende av en fiende. Det var ju så här det aldrig skulle bli, min kamouflerade känslosköld får inte gå sönder.
Har aldrig upplevt så tydligt att olika relationer visserligen kan komplettera men inte ersätta varandra. Med Mannen känner jag mig trygg och nära, kan prata och skratta och gråta. På vissa sätt visar jag mycket mer av mig själv inför honom än inför Psyko H, på andra sätt inte. Äpplen och päron.
Osynliga, namnlösa känslomonster rör sig oroligt, mullrar dovt i källaren, sträcker prövande ut tentaklerna. Jag vill [censur] fast jag vet att alla skulle tycka det vore jävligt dumt, men för mig är det ett sätt att känna mig mer autonom, kanske just för att alla tycker det är jävligt dumt. (Hörru S, det är faktiskt midsommarafton, m-i-d-s-o-m-m-a-r-a-f-t-o-n. Bara så du vet.)
Skulle vilja väcka Mannen, men han har rätt nyligen somnat och ska upp igen ganska tidigt för att jobba, så jag har inte samvete till det. Och jag klarar ju mig ändå. Får stoppa undan ynkligheten i kylskåpet för stunden.
Just att det är helg som midsommar gör att det känns ännu jobbigare att må dåligt, för det är liksom inte tillåtet på något sätt. Då ska alla vara glada, även om vi inte är gladare än vi brukar.
SvaraRaderaJag har ständigt ångest till jul och nyår och tillåter mig det.
Jag struntar oftast i traditioner och firar dem på mitt sätt.
Så jag hoppas att du inte känner dig ännu sämre av att det är helg.
Jag känner exakt igen det du skriver om Psyko, att det är liksom både en fiende och en vän.
Att man ibland känner det som om man lämnar ut sig till en fiende som kan använda mina uppgifter till att göra mig maktlös.
Så även när man vill prata ut så är man ändå återhållsam för man litar ändå inte på att det är en vän man har framför sig.
Jag hoppas att du får en fin dag och att du tar hand om dig.
Kramar
Bloggullet - det låter i mina öron bra att du tillåter dig att strunta i traditionerna när de inte passar. Det gör faktiskt jag också nuförtiden. Tar bara de bitar jag tycker är roliga.
SvaraRaderaSkönt att höra att du kan förstå de krångliga känslorna kring psykologen, att det inte bara är att lita på någon hur som helst.
Stor kram!