torsdag 6 november 2014

Skuggpersonen

När jag kom till psyk igår satt hemska tavlan kvar. Syster M2 sa dock att när hon hade lyft frågan så visade det sig att fler hade klagat tidigare, men av outgrundlig anledning hade inget gjorts. Nu ska den ner, fast det fick inte psykpersonalen själva göra utan det skulle skötas av någon konstutsmyckningsavdelning (som för övrigt själva borde bli psykundersökta med tanke på hur många läskiga konstverk som hänger där). Löjligt, men jag ska hålla ett öga på det.

Att prata med Syster M2 känns som turboterapi. Tror att jag redan har avhändat mig det mesta av mina upprördheter efter 15 år av psykvård.  Jäklar vad det märks att hon har jobbat med annat och inte är så ingrötad i psyksvängen. Hon frågar om jag upplevt det si eller så, och det är exakt på pricken! Inget defensivt skit om att jag måste förstå den stackars personalen.

Vi har också börjat att gå in på en lång och tuff period. Inte så lite till min förskräckelse har jag insett att jag har en skuggpersonlighet i mig som är väldigt solid. Vi har ju alla delar i oss från alla tider i vårt liv, småbarnsåren, grundskolan, gymnasiet, tidiga vuxenlivet, kanske etablerat familjeliv, o.s.v. Även om man inte är densamma idag som när man var 15, så har man minnen och känslor. Allt som tillsammans bygger upp ens personlighet.

Men jag har ett sorts stickspår. En erfarenhet som jag har sällsamt svårt att integrera med allt det andra. Oj, så jag har angripit det från olika håll under många år, förutom oändligt med läsande och pratande och skrivande har jag tagit direkta (ej destruktiva) risker för att fördriva mitt spöke. Ändå dyker det plötsligt upp rätt vad det är. Jag ser på en händelse, och samtidigt ser jag på händelsen med spökets ögon, som en sjuk spegelbild. Jag plockar upp en åsikt jag en gång hade och som jag nu avskyr, och spöket förklarar varför den är fullständigt rimlig. En bild jag tycker är patetisk, som spöket älskar. Jag försöker bygga upp mig själv, så gott jag kan, och spöket skrattar hest år att jag försöker fly undan mitt öde.

Nu beskriver jag det som ett spöke, som något utanförstående, men den egentliga upplevelsen är jag och jag. Smeagol och Gollum. Jag nr 2 står där, vill absolut inte integreras utan väntar på att jag ska ge upp Jag nr 1. Det är inget som kommer att kunna hända sådär rent praktiskt, jag kan inte återvända till den hemvist där Jag nr 2 kommer ifrån. Men kommer jag alltid behöva spana bakom ryggen?

Jag blev plötsligen påmind i förrgår om en av Jag nr 2:s teser:
Alla psykiskt sjuka (oavsett diagnos) har ondskefulla avsikter, utan undantag.

Jag nr 1 kan ansträngningslöst argumentera emot. Jag känner ju massor av personer med någon diagnos som är jättefina människor.

Jag nr 2 hånler och säger att när du motarbetar mig så kommer allt att gå åt helvete på ett hemskt och plågsamt sätt.

Har drömt två nätter om en död kvinna. Kan inte gå in på vem, och det var några år sedan, men det fallet berörde mig väldigt starkt känslomässigt, både då och nu, har nog läst det mesta om det. För henne gick det åt helvete på ett hemskt och plågsamt sätt.

Nåja, det saknas inte material att diskutera hos Syster M2 nästa vecka.

4 kommentarer:

  1. Jag är inte helt säker på vad du menar med detta skuggjag, men det låter väldigt tungt och splittrat. Men jag kanske drar för mycket paralleller till mig själv som också känner mig splittrad och som tycker det är ansträngande att vara så själv-motsägelsefull.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är kryptiskt och måste så vara. Skriver mest för mig själv. Men jo, det är obehagligt och tungt ibland.

      Tack för omtanken!
      Kram!

      Radera
  2. Ska jag komma dit och sno tavlan? Sen kan vi trampa på den tillsammans.
    Ha nu en bra avslutning på denna vecka och hoppas att du får en fin helg.
    Stor kramen till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra plan! Inte en chans att de vågar stoppa dig! ;)

      Jag ska träffa mina barn och ha en superhelg! Önskar dig detsamma.
      Kram!

      Radera