lördag 16 januari 2010

Vykort

Lustigt. Efter en månads uppehåll i terapin hade jag glömt hur arbetsamt det är. Jag är inte helt lätt att motivera, har ingen klar bild av vart jag vill komma. Går runt lite i chock, den vedervärdiga episoden förra våren, sommaren som ibland var j-t kul men mer och mer hotfullt vinglig - jag vet att jag borde vilja mer, men just nu fixar jag bara att leva i nuet, känna hur det känns när inget hemskt händer. Förändring är just vad jag inte vill ha. Inte se bakåt, inte se framåt.

Jodå, rent intellektuellt förstår jag att ingenting varar för evigt och att jag bör rusta mig mentalt för att tackla de törnar som komma skall. Och att teoretiskt borde jag dessutom kunna leva bättre om jag vore mer harmonisk och kompetent som människa. När det kommer till kritan vill jag ändå mest att ingen ska rucka på något av korten i mitt korthus. Eller jag vet inte. Lite rädd är jag iallafall.

Testade att fika med en kompis men blev trött och uppjagad efteråt, det dämpade åter min lust att umgås. Mannen är den enda jag riktigt vill ha i närheten. Han samlar vykort från där han växte upp, visar och berättar anekdoter, jag tycker det är jättekul. Min egen historia gör mig mest uttråkad.

2 kommentarer:

  1. Jag tycker att jag inte kan bestämma mig för om jag vill att det ska hända något eller inte. Vill bara att det ska vara idag, men samtidigt vill jag ha en förändring. Prata om att vara splittrad. Det bästa är att bara få vara med sin man i trygghet inom husets alla fyra väggar. En stund i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Miriam - Jo, jag är rätt splittrad också. Svårt att reda ut vad jag själv egentligen tycker och vill och vad som är andra människors åsikter. På ett sätt var det lättare när man var yngre, då körde man bara på. Det var förstås jobbigt på sitt sätt, jag gick på en del smällar, men när jag hamnat i en återvändsgränd hittade jag nya vägar att gå. Nu är jag mest förvirrad.

    SvaraRadera