Återigen, återkommande ågren över att jag inte vill vara utåtriktad, prata, träffa, skriva. I min värld är det liksom inte tillåtet även när jag behöver ta ett steg tillbaka. Måste ursäkta mig, hitta förklaringar som tål att presenteras för omvärlden. Känslan är inte i första hand rädsla för att bli övergiven, mer att jag är en dålig människa som bryter det sociala kontraktet. Jag går inte på full maskin just nu. Är rastlös och uppjagad på ett splittrat sätt och allmänt överkänslig, och för mig är det en klassisk efterreaktion på för mycket aktivitet. Hälsade på min mamma i Norrland och det gick väl bra i sig, men att vara social och uppföra sig väl flera dygn i sträck, och så dagslånga resor på det, snurrig i hjärnkontoret blir jag.
Ganska tvångsmässigt började jag planera för nya små hälsa-på-resor så fort jag kommit hem, inte för att jag har lust att resa, det har jag inte alls, utan en tvingande känsla av att det är uppdrag att klara av, sånt som det sociala kontraktet kräver. Nu har jag tack och lov lugnat mig lite innan planerna blivit alltför konkreta.
Trots allt... det kunde varit värre, mycket värre. Jag har någon sorts buffert som hindrar mig från att falla ihop helt. Det känns som att medicinerna hjälper här. Har försökt sänka Risperdalen men då kryper mörkret närmare inpå igen, nu skiter jag ett tag i att jag blir fet som en gris för jag står bara inte ut med mer kaos igen. Som att jag har gått in i väggen som psykfall: inga mer galenskaper kan accepteras här för det finns det absolut ingen ork till! Så nu får jag inte ändra på pillren och ska släppa lite på mina verkliga och inbillade måsten (hälften av dem gör jag ändå inte utan bara oroar mig för). Mer solsken också, mer promenader. Mer musik och blommor och mindre självförebråelser.
Skönt att du är tillbaka och förnuftigt att du håller Risperdal som du ska.
SvaraRaderaSkickar dig en stor kram och hoppas du hittar krafterna tillbaka igen!
Tack snälla Miriam!
SvaraRaderaSå skönt att höra att du är likadan som jag,man får dåligt samvete, skuldkänslor för att man inte orkar vara social, mest för andras skull än för sin egen.
SvaraRaderaDu skriver om det just så som jag känner och inte kunnat formulera.
Att komma på förklaringar på varför man håller sig i ensamhet, när det bara är det man vill just nu.
Jag lever också så enkelspårigt som du skriver att du gör just nu och trivs när jag får göra som jag själv vill.Det verkar mer vara andra som har problem med det.
Dock vill jag ha lite mer energi för det börjar bli för slött.;o)
Tack för dina kloka tankar, de hjälper mig att förstå mig själv och känna att det är tillätet att vara som man är.
Ursäkta om det blev lite rörigt för jag blev så ivrig.
Många kramar
Jag blev anonym i min kommentar ovanför för det krånglade när jag loggade in på Google, det är jag som skrivit.
SvaraRaderaKram
Bloggullet alias N
Hej Bloggullet, du får komma under vilket namn du behagar för du är alltid välkommen!
SvaraRaderaTänk att det säkert går fler som vi där ute, som inte alltid vill vara sociala, inte för att vi hatar folk utan bara för att vi behöver andas ifred. Det verkar finnas ett samhällsideal att man alltid ska umgås... om man inte sitter och mediterar på en bergstopp på semestern förstås, det är ju lite fint, men att låta bli att svara på telefon en gråmulen tisdag och se på en repris av "Vänner" istället, det är inte fint, det är slött och konstigt...
Men du har rätt i att lite mer energi och aktivitet skulle man nog behöva. Jag har lite svårt att hitta på saker som är lagom.
Stor kram!