söndag 4 januari 2009

Utesluten

(Haha, vilken lång time-out det blev då...)

Vaknade 4 med morgonångest, det var ett tag sen. Den här gången centrerat kring framtiden. Ska jag någonsin få ett jobb igen? En utbildning - nej det är nog kört. 20 år av potentiellt arbetsliv kvar, men inga visioner, bara ett malande obehag. Känner mig oerhört klantig på arbetsträningsjobbet som sabbade en nål på en moj som man sätter fast etiketter med, det spelar liksom ingen roll att de sa att detta hänt många gånger förr, så fort jag missar något, eller bara jobbar för långsamt, för osäkert, eller frågar för mycket, eller frågar för lite... jag känner hur mitt existensberättigande fräts bort. Självklart vet jag i teorin att jag har ett egenvärde bortom mina prestationer; i praktiken flåsar skuldkänslorna mig i nacken när jag inte är duktig. Det är inte bra eller dåligt, det är liv eller död.

Vet inte varför det blivit så. Enda perioden i mitt liv då jag verkligen var högpresterande var på mellanstadiet, innan min pappa dog. Ok, jag läste lite kort på en prestigeutbildning men utmärkte mig inte på något sätt (och sen blev jag psykfall). Har enbart haft lågstatusjobb. Städar för lite, äter för mycket, ser hellre dumma tv-serier än läser poesi. En väldigt långt ifrån perfekt perfektionist.

Visst låter jag självömkande nu? Man kan bli sån när man är rädd. Jag är rädd, för hinnan mellan accepterad och oaccepterad är så tunn...

Ok, nu får jag intala mig att om ett par timmar kommer jag att må bättre.

4 kommentarer:

  1. Så jag känner igen mig i det du beskriver, som det att man måste vara så sabla duktig på arbetsträningen och allt man gör. Att känna att man nästan måste vara högpresterande för att att ha existensberättigande. Jag har sällan varit högpresterande, även om jag lagt ribban högt. Så avståndet mellan ribbans höjd och det jag egentligen gör är det som ger ångest. I år ska jag försöka sänka ribban så den ligger mer i nivå med realiteten.
    Att du funderar som du gör är ju helt normalt och sunt, hur ska man annars lära känna sig själv?
    Kram från en likadan i positiv bemärklelse

    SvaraRadera
  2. Jag hamnar också där ibland, och pressar näsan mot den där hinnan, för att se avgrunden, förfallet och ensamheten.

    Hinnan är vit, och inte genomskinlig. Jag ser inte ett skit.

    Ingenting är så otäckt som föreställningen om det otäcka. Det är mindre hemskt att misslyckas än man föreställer sig, om man så misslyckas fullständigt.

    Att arbetsträna är på många sätt värre än att ha en fast anställning, när man arbetstränar börjar man på botten vad gäller kollegors förväntningar, och man måste vara bättre än bäst för att få ett allmänt godkännande. Kom ihåg att du är där för din egen skull, inte bara för arbetsgivaren. Därför kan du, utan att skämmas, prioritera ditt eget välbefinnande.

    Ingen tackar dig för att du går under.

    SvaraRadera
  3. Det där känner jag igen till 110%. Att om man inte presterar...och kan visa papper på 5:or i allt. Ja då finns man inte i princip.

    Kilar mest runt och kollar läget i bloggosären. Kollar så ni sköter er ;-)

    SvaraRadera
  4. Ni är så kloka! Vi är väl egentligen rätt många med liknande tankar...

    Tur att du håller koll Kimmi. ;-)

    SvaraRadera