torsdag 29 januari 2009

Resumé

Fick en fråga av Bloggullet angående hur jag tänker om jobb och sånt framöver. Ett besvärligt område att konfrontera. Här kommer en massa bakgrund om mig, lite anonymitetsbrytande antar jag men skit i det.

Efter gymnasiet hade jag ett kontorsjobb i ett par år. Sen försvann jag in i en sekt, försörjde mig på svarta städjobb samtidigt som jag jobbade gratis åt sekten större delen av dygnet (sömn vad är det?) vilket gick rent åt helvete. Ena dagen skådade jag extatiskt in i parallella världar och andra dagen låg jag hopkrupen apatisk under ett skrivbord. Egentligen hade jag lätt kunnat bli inlagd på psyk i det skick som jag var då, men det fanns inte i mitt universum att be om hjälp.

Även när jag kommit därifrån efter några år så var jag rätt desorienterad. Fick iallafall ett vitt städjobb och den anställningen hade jag kvar i 10 år. Tro inte för en sekund att jag gillar att städa, men jag hade inget självförtroende att söka något annat. Till slut fick jag konstant värk och en fibromyalgidiagnos och blev tvungen att göra något. Det blev att läsa in natur på Komvux. Plötsligt hittade jag något som jag var bra på. Gick upp i varv, skilde mig, festade, började plugga biologi och älskade det, men fick för mig att bli läkare istället och bytte dit efter några terminer.

Första terminen var skitkul. Sen kom depressionen smygande. Jag försökte faktiskt plugga men kunde inte för mitt liv ta mig till tentorna. Mitt mantra var "ryck upp dig för fan" men det misslyckades kapitalt. Samtidigt hade jag enorm ångest och flashbacks från sekttiden vilket tog upp väldigt mycket av min energi. Jag tog inte ens ett beslut att hoppa av utbildningen, jag bara slutade gå dit utan att prata med någon. Började städa igen.

Lägg till ett nystan av trassliga relationer och sömnbrist och stress på jobbet och du har receptet på anti-framgång. Min första tripp till psyk blev per ambulans. Det var nästan 10 år sen. Har varit sjukskriven sen dess. Trots fantastiskt stöd från Mannen så blev vissa delar av mitt mående bara värre och värre. (Genomgick förresten också en hjärnoperation, men den upplevde jag som ganska icke-traumatisk jämfört med mycket annat.)

En vändpunkt kom när min läkare omvärderade diagnosen och gav mig lamotrigin. Väldigt mycket har blivit bättre sen dess, åtminstone humörmässigt, jag vill inte ta livet av mig. Så jag är inte på något sätt otacksam. Det är en annan sak att det finns praktiska omständigheter att tampas med.

Jag gick igenom en PILA-utredning i somras (FK-projekt) som kom fram till att jag kunde börja arbetsträna. Så där är jag nu. Fram till november ska jag arbetsträna. Sen vete fan. Kommer jag att klara ett heltidsjobb då, när jag har svårt att klara 3,5-timmarspass nu? Eller det skulle väl snarare bli heltidsarbetslös. Den tidsbegränsade sjukersättning som jag haft har Alliansen avvecklat. Blir jag socialfall?

För allvarligt talat: hur anställningsbar är jag? Vissa koncentrationssvårigheter och stresskänslig. Ingen utbildning (och har använt upp det mesta hos CSN, om jag nu skulle fixa att studera vilket jag tvivlar på). Enda yrkeslivserfarenheten att tala om är städning, vilket jag dels hatar, dels har jag börjat få förslitningar i ryggen. En 10-årig karriär som psykfall förstås. Finns det något jobb där man ska lägga pussel, stirra in i väggen, blogga lite varannan dag och läsa FASS?

Jag hör själv hur pessimistisk och gnällig jag låter. Jag är pessimistisk och gnällig på den här fronten. I många år har jag vridit och vänt på situationen utan att hitta någon riktig lösning. Har pratat med folk, men sällan fått andra kommentarer än "men du som är så skärpt och trevlig, klart du hittar ett jobb" och "det kommer ska du se", vilket inte hjälper mig ett piss.

Jag känner mig inkompetent i den här världen.

13 kommentarer:

  1. Jag vet hur störigt det är att höra "klart du hittar ett jobb blabla och man undrar men VAR? Och VILKET? Och HUR, och inom vilken branch kan man kompensera allt det man kan, de gånger när man inte kan ett skit för att man mår dåligt?

    Men om jag skulle skriva ditt CV skulle jag skriva: skicklig skribent, bra undersökande egenskaper (du är fenomenal på att hjälpa folk tillrätta i medicindjungeln tex, och leta reda på bra och mindre bra fakta om olika substanser), du är (i de sammanhang jag sett dej, sammanhang vi båda kanske känt oss trygga i?) socialt kompetent, du svarar (i de forumsammanhang jag läst dej)konkret och tydligt på svåra frågor.
    Jag har bara sett en pytteliten bit av dej, men av det jag sett tycker jag sannerligen inte du har något att krumma rygg för!

    Läste nån stans att det i snitt tar tio år och sju läkare att ställa en bipolär diagnos och därmed kunna sätta in rätt behandling. Du verkar ju vara på rätt väg nu, men det är klart det tar tid att ställa allt till rätta efter så många turer, hitta nya horisonter utifrån dina erfarenheter, begränsningar och omständigheter i dag. Men nu vet du var du befinner dej och då har du en rimlig chans att hamna rätt. Jag känner igen mej i känslan att inte va något värd på arbetsmarknaden men jag tror verkligen du kommer komma rätt. Ett frustrerande litet steg i taget.

    (Oj vad långt det blev, du kanske kan jobba som redigerare och deleta lite? :)
    Önskar dej verkligen lycka till.

    SvaraRadera
  2. Redigerare! Kanske är det jag ska bli. ;)

    Nä du, dina ord redigerar jag inte, även om jag rodnar upp över öronen, dina åsikter har jag djup respekt för. Vi kanske skulle skriva CV åt varandra?

    Du har så rätt så rätt i att det kommer ta tid, allt som ska möbleras om i skallen och i omgivningen för att bygget ska stå stabilt.

    Skål i lämplig dryck för oss båda!

    SvaraRadera
  3. Kommer inte på något bra att skriva alls förutom att jag håller med föregående talare.

    Ibland spelar det ju ingen roll att man är världsmästare både på det ena och det andra när man bara har styrka och energi att göra det ibland och vissa dagar, om ens då.

    SvaraRadera
  4. Jo du Kimmi, så är det, och inte så lätt att acceptera.

    Vet iallafall vad jag ska skåla i med dig ;) (hör du korken smälla?)

    SvaraRadera
  5. Det var ett fint omdömme du fick av dagsspan, sug i dig det ordentligt och tänk på att det är sån du uppfattas av någon, kanske av många. Vad de andra tycker struntar vi i. Tänk om vi skulle startat en peppklubb där vi hela tiden berättade hur bra och värdefulla vi är för varandra. För egentligen, logiskt sett så är vi inte sämre än andra.
    Förresten, jag har en utmaning till dig.;0)
    Kramar,
    du är bra

    SvaraRadera
  6. Tack snälla du, jag tycker du är bra.

    Utmaningen får jag ta en annan dag, ska strax hoppa på flyget till Stockholm.

    Kram allihop!

    SvaraRadera
  7. Jag håller helt med dagsspan och jag känner dig även mindre än dagsspan.
    Men oavsett vad man har gjort tidigare, vilka erfarenheter man har yrkesmässigt eller på annat sätt, hur utbildad man är (och jag borde veta...har så många poäng att jag skäms över att berätta om det), man kan ändå känna att man inte duger, inte kommer att vara en intressant jobbsökande. Helt enkelt är man rädd att bli avvisad. I alla fall är det tror jag den känsla som jag har när jag har sådana tankar.
    Ett sätt att jobba bort det här är att vända på frågan: Vilket företag skulle kunna ge mig något, vilket företag är bra nog för mig, vilket företag har det som JUST JAG behöver, i alla fall lite av det (man måste ju börja någonstans).
    Det kan låta naivt jag vet.
    Jag tror att jag vet hur du mår och hur det känns och jag vill så gärna få dig att tycka lite lite mer om dig själv.
    För att du är värd det ;0)
    Kramar

    SvaraRadera
  8. Kramar om..
    tom på ord

    SvaraRadera
  9. hoppas att allt är bra med dig.
    Kramar

    SvaraRadera
  10. Hur är det? Jag hoppas du haft det trevligt i Stockholm.
    Kramar

    SvaraRadera
  11. Tack för att du öppnar dig såhär. Även om jag lider med dig är det en lättnad att veta att jag inte är ensam om att känna sig inkompetent.

    Hur funkar arbetsträningen egentligen? Jag har ju också helknasiga dagar då jag inte kan ta mig någonstans. Accepteras det ens? Jag har sån jävla panik för framtiden, jag.

    SvaraRadera
  12. Galenpanna, tack ska du ha, det låter faktiskt vettigt att försöka vända upp och ner på situationen och kolla på vad man kan kräva för egen del.

    SvaraRadera
  13. Hej maffiamickis *vinkar* När det gäller arbetsträningen vet jag bara ungefär hur det funkar för min del. Jag har kvar min sjukersättning som rehabiliteringsersättning, får lämna in en närvaroblankett varje månad. Är jag borta någon dag ska jag ringa Försäkringskassan och sjukanmäla mig, är jag borta mer än sju dagar i sträck ska jag ha läkarintyg samt meddela min kontaktperson på Arbetsförmedlingen. På mitt "jobb" är de medvetna om att jag inte alltid är på topp och uppmanade mig idag att gå hem igen när jag mådde så illa. Så där känner jag ingen press.

    Jag vet verkligen hur det är att känna panik inför framtiden, jag hoppas du hittar din väg.

    SvaraRadera