Det hjälpte att dricka lite fattigmanschampagne och krypa ihop i soffan med Mannen igår. Vaknade halv 7 på gott humör. För att lura ut mig själv ur huset ska jag åka en sväng till Helsingborg.
Provgår min nya grå klänning som jag tänker ha på dopet vi är bjudna på, trots att den bara har 3/4-ärmar. Mina ärr är fortfarande ett stort spöke som jag långsamt håller på att konfrontera. Det är ju inte bara märken på min hud utan ett skafferi av känslor, lite sånt och lite sånt. Vissa av dem har en individuell historia som jag inte kan hindra från att ploppa upp i skallen. Det där är från en toalett på psyk, det absurda i att desperat söka hjälp och samtidigt smuggla in knivblad för att kunna ta hand om ångesten själv. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Det där är från när jag satt med det blå nylonrepet vid trädet ner vid ån. Det där är från när jag stod förvirrad i receptionen på akuten medan sköterskan sa att jag fick ringa psyk för sånt, tills hon till slut gick med på att låta någon titta på såret, 20 stygn blev det. Ibland kommer det fortfarande sekundsnabba anfall av begär, särskilt när jag känner mig på något sätt trängd eller stressad. En längtan efter att skrika utan röst.
Nu låter jag riktigt dyster ändå, men jag är fortfarande glad. Behöver bara lufta tankarna ibland.
Tycker du ska ha en kram ändå. Skumpa är bra, fattigmans eller dyrbar. Bubbel är aldrig fel! :-)
SvaraRaderaMera champagne till folket! ;)
SvaraRaderaMin första tanke var "hur kunde sköterskan vara så ohuman och hänvisa dig vidare? Hon borde ha ordnat det ÅT dig" (i det läget är man så sårbar och i behov av varma människor som hjälper en) Bra att du tar fram tankarna i bland. Man behöver bearbeta dem lite då och då. Kramen
SvaraRaderaDet blev en underlig situation för jag var inte där för att få någon att prata med, jag ville ha hjälp med ett sår som jag visste behövde tas om hand av ett proffs, men hon kollade inte ens såret innan hon ville skicka mig därifrån. Sedan ska jag inte gnälla, för i det stora flertalet fall har jag blivit bra bemött på "vanliga" akuten, därför fastnar det i minnet när det någon gång blev fel. (psykakuten är en annan femma...)
SvaraRaderaJaja, det blir att jag ältar sånt här i bloggen, vill inte göra det för mycket irl.
Kram tillbaka!