lördag 10 januari 2009

Löjeväckande

Ingen feber idag, så det var väl inget allvarligt. Är ändå alldeles spänd i kroppen, men det är väl mer psykosomatiskt. Jag kan inte släppa pressen på mig själv när det gäller arbetsträningen, katastroftankarna. Känner mig så oändligt sårbar. Har ingen säkerhet i mig själv alls. Jobbet är ju en total nyhet för mig (är alltså på en helt ny arbetsplats, har aldrig gjort något liknande). Allt ska in in in i skallen. Och jag vill inte fucka upp arbetsmoment så att andra får extrajobb med att reda ut det, så jag dubbel- och trippelkollar allt, och sen blir jag stressad för att det tar för lång tid. Självhatartankar kommer upp, trots att både chefen och tjejen jag jobbar mest med är superförstående, berättar om hur snurriga de själva kände sig när de började på jobbet och inte hade lärt sig rutinerna ännu, att jag ska ta det lugnt och inte pressa mig, säga till om jag behöver gå ifrån, osv.

Jag känner mig misslyckad utan att ha misslyckats. Obekväm och generad. Avslöjad som inkompetent, samtidigt som omvärlden inte verkar se, eller ser och bryr sig inte. Eller kanske bara avfärdar utan att säga något, jag vet inte. Det värsta är väl att omvärldens uppfattning knappt spelar någon roll, det har gått för långt, jag kan redan konsten att kritisera mig själv utan och innan, behöver ingen utomstående som gör det åt mig.

Jo, jag vet att jag blåser upp saken till alldeles för stora proportioner. Det går långt utöver situationen som är vid handen, trådar spinns till gamla skräphögar och jag trasslar in mig i gränslandet mellan nu och då.

11 kommentarer:

  1. Du tror inte du är inne i någon uppåt- eller neråtfas? Du kanske behöver en veckas paus och komma ifatt? Det har varit mycket nytt och mycket intensivitet tycker jag mig ha läst ut av det du skriver.
    Var rädd om dig.

    SvaraRadera
  2. Jag är inte låg direkt men lite seg, har börjat sova mer, lite winter blues kanske. Tror inte jag kan pausa nu, måste kämpa mig igenom det här, det är ju mer inne i min skalle än yttre omständigheter.

    Tack och kram!

    SvaraRadera
  3. Ett nytt inlägg på bloggen lite småägnat åt dig och Thea ;-)

    SvaraRadera
  4. Jo jag håller verkligen med. Så länge det inte handlar om dom själva så säger dom "det är din blogg och du får skriva om vad du vill" men när dom känner igen sig i det jag skriver så ändrar dom helt plötsligt uppfattning.
    Själv gillar jag inte att läsa bloggar som är jätte opersonliga, där dom bara rabblar upp vad dom gjort under en dag.
    Jag vet inte om den alltid kommer vara låst, förmodligen kommer jag öppna den igen så småningom.
    Skönt att du mår bättre fysiskt och är feberfri.
    Skönt med såna förstående människor på jobbet, hoppas att det så småningom kan göra att du släpper lite på prestationsångesten.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Hua, känner igen det du beskriver så väl, det är svinjobbigt. Men försök härda ut och bara mantra alla de saker du redan vet: det är arbetsträning, du behöver inte prestera, OM du presterar och redan är en tillgång för företaget arbetsmässigt så är det en bonus,(och det är jag övertygad om att du gör), det tar tid, du vet att du är en kompetent person som gör ditt bästa, och utifrån dina förutsättningar vet bara du vad du klarar av och varför. Och du vet vad som händer om du pushar dina gränser för hårt. Bara du vet och bara du får betala priset, så ta det lugnt,försök!! Kramar

    SvaraRadera
  6. Låter som du har det jobbigt också. Lite tom på ord

    Kram

    SvaraRadera
  7. Hej raringar!

    Tack dagsspan för förnuftets röst. Allt det där man vet men ändå måste bli påmind om.

    Nej, så jobbigt är det inte, jämfört med hur det är när det är jobbigt på riktigt så är det här ingenting. Bara lite störningsmoment.

    SvaraRadera
  8. Jag känner igen mig exakt i det du beskriver hur du upplever det på jobbet, och det har gjort mig rädd för att ens försöka arbetsträna. Denna gången ska jag försöka strunta i dessa tankar och tvivel och ge mig tusen på att klara arbetsträningen. För som du säger så sitter det ju oftast i bara i våra egna tankar. Så kämpa på om du orkar, det är nog bra. Kritik av oss själva är vi så bra på så det behöver vi inte av andra.
    Kramar

    SvaraRadera
  9. Heja Bloggullet! Man måste utmana sig själv ibland... Hoppas det kommer gå bra för dig.

    SvaraRadera
  10. Hm, känner igen mig. Särskilt i det där "avslöjad som inkompetent".

    När man kommer nära sina arbetskamrater brukar det lätta lite. Alltså, att man vågar öppna sig. Visst, sånt tar tid, men är skönt när man kommer dit.

    SvaraRadera
  11. Får väl hoppas att det släpper med tiden...

    SvaraRadera