tisdag 13 januari 2009

Gråblek

Jag känner mig seg och nervöst spänd samtidigt. Sov nästan 10 timmar, nu igen. Kanske är det vintermörkret, antagligen i kombination med arbetsträningsstressen.

Gör inte så mycket. Läser diverse mer eller mindre banala nätforum, skummar dagstidningar, hör inte av mig till folk, ajabaja. Jo, jag försökte faktiskt ringa S igår men hon var inte inne. Känner någon sorts press att jag borde aktivera mig, det är nyttigt, men inget speciellt lockar. När jag kommer hem efter arbetsträningen har jag ingen lust att vara social, utom med Mannen.

Tänkte faktiskt att jag skulle gå och träna igår efter terapin, men sen tappade jag bort planen när det blev inställt, Psyko H vabbade. Det blir lite tråkigt när man ställt in sig på att komma igång med både terapi och träning efter juluppehållet. Man får vara hemma och äta utread jul-Polly.

Husläkaren ringde häromdagen när jag var ute så hon pratade med Mannen istället (vilket väl formellt inte är riktigt ok). Är tydligen inget allvarligare fel på höften, skönt. Då är det väl en inflammation iallafall. Hon skulle skicka ett brev. Såg när jag hämtade Lithionit på Apoteket att hon skrivit ut en kur Diklofenak (Voltaren), men den går inte ihop med litium... när jag träffade henne i höstas hade jag inte börjat med litium ännu så det kunde inte hon veta. Får väl ringa, suck. Antagligen bara att vänta på att det, förhoppningsvis, lägger sig.

Usch, jag känner mig som en trist, entonig gammal kärring. Kan inte ens blogga utan att låta gnällig. Som nu.

4 kommentarer:

  1. Att arbetsträna tar på krafterna, både fysiskt och psykiskt. Jag kommer i håg när jag själv gjorde det för några år sedan, efter en längre sjukskrivning. Det värsta var nog kraven man hade på SIG SJÄLV. Man känner sig så udda och mindre duktig än de andra, att man kämpar i motvind. Försök att ge dig själv lite utrymme. Kramen

    SvaraRadera
  2. Tack Kristin! Jag känner mig så inrotat utanför och mindre värd efter 9 års sjukskrivning... är rädd för att ta plats. Jag har inget riktigt yrke heller, inget att falla tillbaka på. Men jag ska kämpa lite med mig själv för att inse att det är små steg som gäller.

    SvaraRadera
  3. Alltså är du och dina tankar någon kloning av mig, du tänker och känner så likt mig så det är fantastiskt. Som att du känner dig gnällig, gråblek, som en kärring, nervös, oduglig osv.Jag kan räkna upp massor som jag känner igen mig i hos dig.Jag ska också köpa Ann H;s bok, titlen är ju så överensstämmande med min verklighet, liksom innehållet.
    Små steg är det som gäller.
    Kramar

    SvaraRadera
  4. Visst är det superkonstigt när någon skriver vad man själv tänker, jag känner också igen mig hos dig. Jag har precis börjat läsa Ann H:s bok och det är lite spöklikt att läsa om sin egen värld i en Riktig Bok...
    Kram tillbaks!

    SvaraRadera